Tiden går fort

Det är 15 år sedan jag slutade jobba. Det känns lite overkligt. Mycket har hänt under de här åren...både positiva och negativa saker, givetvis. När jag tittar i mitt bildbibliotek är det de positiva bitarna som överväger. Barnbarnsbilderna är många och det är på dem jag ser att åren har gått. Själv ser jag givetvis likadan ut som för 15 år sen...eller det är bara inbillning?

                     

Rasmus började i första klass när jag slutade jobba och då blev det automatiskt så att jag hämtade honom på skolan när han slutade de dagar han inte följde med en kompis hem. Ibland ville han att någon skulle följa med hem till honom och då stannade jag kvar där och fixade mellis till dem. Väldigt ofta blev det dock att vi åkte hem till mig. Han gillade att snickra och morfars snickarrum hade allt han kunde önska sig.

Han gillade att pyssla över huvud taget och eftersom vi hade skogen så nära hittade vi mycket material där. 

Sport var också ett stort intresse och han provade på lite av varje.....tennis, hockey och fotboll. Jag fick ofta agera fotbollsspelare och var med på alla träningspass uppe på gräsplanen en bit från vårt hus. På den tiden var jag ganska vig. Det är kanske men efter skadorna från min fotbollskarriär som jag får dras med nu. Jag har så många roliga minnen från alla år med Rasmus. Eftersom han är det enda barnbarnet som bott nära mig har vi träffats väldigt ofta.

Nu har han en köpt sin första lägenhet. Han fick tag på en tvåa med balkong i Klippan...ett litet samhälle ett par mil från Ängelholm och han flyttade in förra veckan.

Jag kan fortfarande inte fatta att den lille parveln, som ringde mig nästan varje fredagkväll och sa:-" Hej, mormor! Kan jag boka in mig hos dig över helgen?", nu är en ung man på 22 år. Nu får det kanske bli jag som ringer till Klippan och hör om jag kan boka in mig över helgen.