Besvikelse

I helgen annonserades det om Tjejmässa en bit från Ängelholm, och eftersom jag inte varit iväg på nåt liknande på ett bra tag, kändes det som en perfekt utflykt. Ulrika och jag fick skjuts dit för det var i en hembygdsgård långt ute på vischan. Jag hängde inte upp mig så mycket på namnet för idag kallas nästan alla kvinnor för tjejer oberoende av ålder. Jag vet inte om någon tror att man ska känna sig yngre för att man blir kallad tjej. För mig gör det absolut ingen skillnad. Jag skäms inte för min ålder och det är det ingen som bör göra. 

Vi kom dit ganska tidigt för vi tänkte att vi skulle kunna gå runt och kika på alla utställare innan mannekänguppvisningen började. Det var ganska många besökare redan när vi anlände så det verkade bli trångt. Och trångt var det! Lokalen var inte särskilt stor men de som anordnat mässan hade försökt trycka in så många utställare som möjligt. Den första vi kom till sålde handsprit. Kanske inte något som jag hade väntat mig. Nästa utställare visade smycken i läder och det var mer i min smak. Sen följde hudprodukter, hudprodukter och hudprodukter. 90% av utställarna sålde samma saker. Någonstans var det insprängt ett litet bord med jeansväskor, lite mer smycken och eterneller. Den största platsen hade en secondhandbutik fått. Återvinning är ju på modet, men jag tyckte ändå det kändes lite malplacerat här. 

                                          

Det absolut bästa på hela mässan var en dam som hade med sig kläder från sin butik. Jag hade aldrig hört talas om den tidigare, men jag blev helförtjust i hennes modeller. Henne bås var så trångt att man fick nästan gå in och backa ut, så vi fick hennes visitkort och ska åka direkt till hennes butik istället. Tyvärr var det inte hennes kläder som skulle var med på mannekänguppvisningen utan det var de från secondhandbutiken, så vi ringde Taxi Moberg som kom och hämtade oss i stället. Den tjejmässan är inte aktuell för min del fler gånger, och efter kommentarerna jag läste sen så var det fler som tyckte som jag. 

På kvällen blev jag bjuden på middag hos Ulrika och det var betydligt trevligare. Vi bor bara ett kvarter från varandra, och om jag sneddar över innergårdarna tar det bara 5 minuter att gå dit. Det märks att det börjar bli höst för det skymmer ganska tidigt nu. Jag är inte mörkrädd och vet att jag klarar galant att ta mig helskinnad hem, men Bo tycker inte jag ska gå ensam på kvällen utan han följer mig till porten. En riktig gentleman!