Man borde inte hänga upp sig på saker

 

Men ibland är det svårt att låta bli. Det kan röra sig om bagateller, men i och för sig kan bagatellerna delas in i olika grupper. Det en del räknar som bara irritationsmoment kan för andra vara nästintill katastrofer. Nu är det inget katastrofalt som hänt här, men tillräckligt irriterande för att jag ska bli på dåligt humör. 

Jag har tidigare skrivit om att jag grävt upp en rabatt, som i stället ska införlivas med gräsmattan. Min tanke var att leta reda på en trädgårdsfirma som ville åta sig jobbet, men det var inte det lättaste. Jag vet inte hur många jag försökte få tag på, men de flesta åtog sig inte sådana småarbeten. Jag tycker det är tillräckligt stort för att vilja slippa göra det själv. 

När Katarina var hemma i sommar så föreslog hon att vi två kunde hjälpas åt med det när hon kom upp hit i höst. Det var ju väldigt snällt och jag började läsa på hur man skulle gå till väga. Alla perenner är borta, men det är lite ojämnt där nu, så jag förstod att jag måste fylla igen alla hålor och platta till. Det enklaste hade klart varit att då använda en gräsvält, men det fanns ingen att hyra i närheten. Att köpa en sådan för att använda endast en gång kändes väldigt onödigt. Då läste jag att när man fyllt på med jord kunde platta till den genom att gå med pyttesmå steg över det hela. Sen gick det bra att så gräs och täcka med lite jord igen, och till sist var det bara att vattna och vattna och vattna. 

Katarina kommer på fredag och jag har mycket annat som jag behöver hjälp med i trädgården så i förra veckan gjorde jag ett nytt försök att få tag på en trädgårdsfirma. Jag fann en förening av nåt slag på nätet och fick pratat med en person där via datorn. Senare på eftermiddagen blev jag uppringd av en dam som erbjöd sig att lämna mitt mobilnummer till ett par firmor som var med i deras register. När en vecka gått och jag inte hört något började jag bli aningen irriterad. Jag försökte ringa personen jag talat med tidigare, men när jag slagit klart numret hördes bara musik. Jag hade ingen aning om ifall jag kommit rätt eller inte. Nu var jag rejält irriterad och skrev en syrlig kommentar i deras spalt på datorn.

Jag var så frustrerad och skickade ett sms till Katarina och undrade ifall hon trodde att vi kunde klara av det. -"Jajamensan," sa hon, " vi tänker bara på alla irriterande typer och sen hoppar vi på jorden som om vi var tokiga."

Vi slipper kanske det ändå. För bara en liten stund efter att jag lämnat meddelandet på datorn ringde en dam upp mig och var väldigt förvånad över att ingen hört av sig. Hon hade nu lämnat mitt mobilnummer till en annan firma som skulle höra av sig på eftermiddagen, vilket de också gjorde. Det lät inte alls så besvärligt att få hjälp därifrån, så jag håller tummarna.