Att rensa i röran

Ibland kan jag vakna på morgonen med redan färdigtänkta planeringar i huvudet. Hur det har gått till vet jag inte...jag har ju sovit under nattens gång. Jag kan inte komma på att jag drömt något speciellt så det finns nog ett hemligt rum i min hjärna där sådana här saker avhandlas utan min vetskap. Det skulle inte alls förvåna mig, för ibland kan de mest tokiga idéer poppa upp och jag fattar ingenting. Det är kul när man kan överraska sig själv. När sånt här händer är det bara att skrida till verket. 

Den här gången handlade idéerna om att flytta runt på saker så de passade in bättre....en typ av ommöblering i mindre skala. Nu hör det till saken att jag älskar att möblera om...överallt. I mitt kök går det tyvärr inte att placera möblerna annorlunda än de står nu ifall vi ska ha en chans att ta oss fram utan att behöva leka Inte-röra-golv. Den leken är lite för avancerad för personer i vår ålder och med lite stela leder. Men innehållet i köksskåpen går det alltid att flytta om på.

När alla köksskåp och lådor var klara började jag tömma mitt vitrinskåp. Där står mest kopparsaker och en del porslin som jag har fått ärva. Det tar lite tid när jag hamnar här, för jag tycker det är så kul att vända och vrida på alla gamla saker och det dyker upp så många minnen. 

Jag hittade bl.a. den här gamla kniven och gaffeln. Min syster och jag har var sitt bestickpar. Det är de enda två som är kvar från när min farmor och farfar gifte sig nån gång i början på 1900-talet. Jag minns farfar när han satt och skar rökt fläsk i små bitar med den här kniven. Han hade bara en tand kvar i munnen, så det var lite besvärligt för honom att tugga. Varför han inte gått till tandläkaren tidigare vet jag inte. Farmor berättade att han hade själv dragit ut sina tänder i stället för att få dem lagade. Vilken tuffing! Det syns att kniven är väl använd, för den är sliten på mitten. Stämpeln är nästan utsuddad, men jag kan tyda att det står Eskilstuna Jernmanufaktur Aktiebolag på knivbladet. Jag såg på nätet att den här fabriken startades på 1870-talet och var i gång ända fram till mitten på 1990. Både kniv och gaffel har hållit sig bra genom åren. Det är inget hastverk, som mycket av de bestick man köper idag. Bladet är av järn och skaftet av svärtat päronträ. Metallen följer med hela vägen och man har nitat fast päronträ för att få handtag. Det blev väldigt stabilt.

Jag har även ett gammalt saltkar som varit min farmors. På den tiden hade man inte saltströare utan man hällde upp saltet i en liten skål, och sen fick var och en ta med en kniv eller sked för att krydda extra. Jag har aldrig använt karet på det viset, utan det har mest stått som en "tittskål" i mitt vitrinskåp. På loppis hittade jag två andra saltkar som också var av glas. De har jag ibland använt när jag dukat. Då har jag satt dem på en liten silverbricka och satt ett värmeljus i det ena karet och fyllt det andra med blommor. Ljus och blommor sätter också lite krydda på tillvaron.