En olycka kommer sällan ensam

Jag har alltid fått höra från när jag var barn att händer det något dåligt, så brukar den händelsen följas av två lika dåliga. Det är väl det magiska tretalet som spökar, antar jag. Vidskeplig är jag definitivt inte, men vissa saker reflekterar jag ändå över.

Jag har haft artros i ena knät i massor av år, men jag har klarat mig hyfsat för det mesta. Någon gång händer det att jag blir mer hindrad från att röra mig normalt, men jag tycker det har varit acceptabelt. I söndags var det inte acceptabelt längre. Jag fick så ont, så jag kunde inte stödja på benet. Varje steg jag försökte ta kändes det som en kniv stacks in i knäet från sidan. Det blev till att leta fram kryckorna igen och linka fram. Eftersom det är ganska länge sen jag behövde använda dem senast, så hade jag glömt i vilken ordning det var bäst att flytta fram fötterna och kryckan. Innan jag fick in en hyfsad gångstil så tog det lite tid. Om jag satt stilla värkte det inte, men det var helt klart irriterande att inte kunna röra sig som vanligt. Man fick sig verkligen en tankeställare hur de har det som ständigt har ont och problem med att gå.

Det fick bli ganska mycket stillasittande sysselsättningar hela söndagen. På kvällen vid halv 12-tiden hörde jag en smäll utifrån gatan, men jag funderade inte mer över det. När jag drog upp persiennen i köksfönstret på måndagmorgonen tyckte jag det såg lite konstigt ut vid vår brevlåda. Jag var inte helt vaken, så först fattade jag inte riktigt vad det var. Det enda som hängde kvar på brevlådestolpen var baksidan av vår f.d. postlåda. Resten låg utspridd i bitar över hela gatan. Jag linkade ut och plockade ihop bitarna medan jag mumlade några väl valda ord. Antagligen hade några med för mycket fritid och för lite hjärnceller passerat vår postlåda på söndagkvällen och tyckt att de skulle roa sig med att spränga den. Jag hittade nämligen även en smällare bland spillrorna på gatan.

Det blev till att ge sig iväg till köpcentrat, som tack och lov öppnar redan kl.7 på morgonen. Att köra bil går jättebra för då belastar jag inte knäet. Svårare var det när jag hade parkerat och skulle in i butiken, men då hade jag fått rätt bra flax på kryckgåendet, så det gick som en dans. Ett tag funderade jag på om jag skulle köpa två lådor och ha en hemma i reserv ifall de där förståndsbefriade personerna kom förbi igen, men jag avstod.

Nu var två olyckor avklarade och det återstod bara en. Då kom jag och tänka på att Coronaviruset måste definitivt räknas som en olycka....en gemensam olycka för oss alla. I så fall är den här otursomgången avklarad. Hurra! Inget ont som inte har något gott med sig. När jag lugnat ner mitt upprörda inre lyckades jag omvandla ilskan till energi, så det har varit fart och fläkt hos mig vill jag lova.