Att ses på avstånd

Igår eftermiddag fick jag att sms från Katarina att Zoé ville prata med mig. Jag rusade till datorn och väntade på att hon skulle ringa upp. Vilken evinnerlig tur att man åtminstone kan se varandra på håll. Jag minns när jag var barn och någon pratade om telefoner där man kunde se den man ringde till. Många tyckte att det var inget vidare för då var man tvungen att kamma sig och kanske sminka sig också innan man svarade. Varför det? Måste man alltid visa upp en fasad inför andra människor? Då visste man klart inte hur det skulle fungera.

Idag är detta inget konstigt. Jag pratar bara med mina barn och barnbarn, så det är inte alltid jag kammar mig så noga innan jag blir uppringd. De tycks känna igen mig ändå. Zoé höll egentligen på med sin läxa, men hon behövde en paus, tyckte hon. De flesta butiker skickar hem varor och Katarina hade beställt en del sommarkläder till henne. Nu fick jag vara med på modevisning. Hon är mycket klädintresserad precis som sin mamma och moster. I julklapp önskade hon sig en symaskin, men hon lånar mammas också ibland. Naturligtvis tycker både moster och jag att det är roligt. Hon kanske också kommer att gå på Tillskärarakademin i Köpenhamn....men det finns klart modeskolor på närmre håll.

Katarina har sparat en hel del av sina gamla leksaker och skolgrejer. Zoé hade hittat hennes blockflöjt och notbok. Hon hade övat på en melodi och nu ville hon spela upp den för mig. Ljuvliga toner! Hon älskar att rita och måla och nu visade hon en tavla hon målat av mig. Sist vi pratade tittade hon lite extra på mig för hon ville se vilken färg jag hade på ögonen. Idag fick jag se det färdiga resultatet. Är jag bara hälften så vacker i verkligheten så är jag riktigt snygg, tycker jag. När hon visat upp bilden kom hon på att den var inte riktigt klar. Snabbt ritade hon dit ett orange hjärta. -"Orange är mormors älsklingsfärg," förklarade hon för sin mamma, men det var knappast någon nyhet för Katarina.