Inställd resa

I helgen fick jag veta att min sonhustrus jobbresa till Österrike blivit inställd. Givetvis är det rädslan för Coronaviruset som är orsaken. Det är lite osäkert att resa nu och risken finns att även om man inte själv blivit smittad kan man bli tvingad att vistas i karantän. Därför beslöt Peter att de skjuter upp sin resa hit till sommaren i stället. Även om jag tycker det är jättetråkigt att inte få träffa barnbarnen om några veckor, vilket jag sett fram emot, så kan jag tycka att det är ett vettigt beslut. Hälsan är viktigare än allt annat.

I måndags hade jag ett inbokat besök på lasarettet i Ängelholm och då passade min syster och jag på att träffas. Det är evigheter sen vi sågs senast. Det har mest blivit sms och mail och något enstaka telefonsamtal. Så länge vi hade vår mor boende i Ängelholm träffades vi mer regelbundet, och efter att hon blev sjuk var det väldigt intensivt. Vi träffades ändå mest när mor bytte "bostadsort". Hon bodde varannan vecka hos mig och varannan vecka hos min syster och tyckte det var ett väldigt bra upplägg. Det viktigaste var att hon var nöjd.

När inte mor fanns med oss längre var det som om luften gick ur oss, och vi fick börja försöka leva normalt igen. Våra familjer var helt införstådda med att så länge mor behövde oss fanns vi där för henne, och eftersom hon var en viktig person för både barn, barnbarn och barnbarnsbarn så var det ingen som tyckte det var något konstigt.

Även om det dröjer länge mellan gångerna vi ses så är det alltid lika kul och det känns som det var igår. Vi kan ta upp tråden i samtalet där vi slutade senast. Det är fördelen med att känna varandra så väl. Man behöver inte förklara allting in i detalj. Efter varje träff säger vi att nu får det inte dröja lika länge till nästa gång, men hittills har vi inte kunnat hålla det. Ingen av oss behöver dock känna dåligt samvete eftersom vi vet att så fort vi har en chans att ses så tar vi den.