Virrhöna

Förra veckan slog förvirringen till med stor kraft. Jag hämtade Ulrika när hon slutat jobba vid lunchtid och vi åkte och handlade mat. Efteråt brukar vi luncha hos mig innan jag skjutsar hem henne. Både Ulrika och jag gillar blodpudding, men det är vi ganska ensamma om i våra familjer, så vi passade på att köpa den här delikatessen med oss hem i torsdags. Jag tänkte köpa en trekantsmacka till Göran i stället, men tyvärr fanns det inte några i butiken just denna dagen utan vi fick svänga inom OJ i Åstorp.

I charkdisken fanns en del smörgåsar att välja mellan och jag stod där och funderade på vilken jag skulle ta. Först tog jag två med olika sorters pålägg, men sen ångrade jag mig när jag fick syn på räkmackorna. Jag bytte med en gång. När jag kom fram till kassan och skulle betala hittade jag inte min plånbok. Snabbt ut till bilen och letade men den fanns inte där. -"Då måste jag ha tappat den i den förra butiken", tänkte jag. Vi var på väg att köra dit och kolla när jag kom på att för det skulle gå riktigt snabbt hade jag tagit upp plånboken på väg in på OJ, och eftersom det blev en del ändrande på mackor så kunde det tänkas att jag tappat plånboken där.

Jag kände hur paniken inte kom smygande utan galopperande. Där hade jag mina betalkort och körkort och en del andra nödvändiga saker. Tack och lov inga kontanter men det är ändå bökigt att spärra kort och skaffa nytt körkort. Jag var i upplösningstilstånd, så Ulrika gick in i butiken och letade. Ingen plånbok fanns vid charken, men hon mötte en i personalen och undrade ifall de sett något. Just den personen hon pratade med hade fått syn på min plånbok och var på väg att ringa till mig. När jag såg Ulrika komma ut ur butiken med en bekant brun grej i handen kändes det som en sten föll från mitt hjärta.

Det fortsatte i samma stil nere i Luxemburg. Jag hade inte så mycket kläder med mig utan jag gick i mysbyxor när vi var inomhus. Vi skulle åka och köpa en jacka till Zoe på förmiddagen och gjorde oss klara efter frukost. När vi kört en kort bit upptäckte jag att jag satt där i mina mysbyxor. De var visserligen grå precis som byxorna jag egentligen skulle haft på mig, men att åka till ett megastort shoppingcenter en lördag iklädd mysbyxor var inte direkt vad jag kände för. Det blev til att vända bilen och åka tillbaka hem. Efter ett snabbt byte var vi på väg igen och jacka och byxor inhandlades till Zoé.

Resten av helgen var helt normal och hemresan avlöpte utan några större missöden. Jag har varit ganska trött senaste tiden, så det kanske spätt på förvirringen en del. Egentligen tror jag att det är en del av min personlighet, för jag har varit såhär i alla år. I små doser kan det kanske vara lite charmigt, men många gånger kan jag bli så trött på mig själv.