Grannsämja

Det kan vara lite problematiskt det där med grannar. Själv har jag inga problem i den vägen för jag har världens bästa grannar. Men vi har några inneboende i vår trädgård som inte alls kommer överens. Ett duvpar började bygga bo i en av de höga cypresserna och allt var frid och fröjd....ett tag. Sen kom ännu ett par och byggde i en cypress lite längre bort i trädgården, men det gillade inte de här första hyresgästerna. När jag går ut på morgonen och hämtar tidningen sitter fyra antagonister på vår infart och glor på varandra. De inte bara stirrar på varandra...de ryker ihop och slåss också. Duvor ska vara fredliga djur får man alltid höra och det är väl därför vi ritar fredsduvor. De som bor här är då inga fredsduvor, för de har väldigt ettrigt temperament.

Igår såg vi att ännu ett duvpar var på lägenhetsvisning...i plommonträdet. Jag hade tänkt mig att vi skulle ha fikaplatsen under just det trädet för oss själva i sommar, men det känns lite taskigt att schasa iväg dem. De såg så kärvänliga ut där de satt efteråt. Om detta paret bor på baksidan av huset bör det inte bli några fler grannkonflikter. Jag hade ändå tänkt fixa till en fikaplats framför förrådet, så vi ska säkert kunna dricka vårt eftermiddagskaffe någonstans i trädgården.

Som om det inte var nog med 6 vildduvor kommer även Görans "gamla" brevduvor och hälsar på. När den nya ägaren släpper ut dem tar de en sväng upp om vårt hus och sätter sig på taket till garaget. Där sitter de och tittar längtansfullt??? på sitt gamla hem. Det finns ingenstans för dem att flyga in i det för allt är igenbommat. I fjor fick vi släppa in dem genom dörren så den nye ägaren kunde hämta dem på kvällen. Men i år blir det inget sånt. Jag vill inte ha in någon som smutsar ner i det nymålade förrådet. När de inser att de varken kan komma in eller få någon mat flyger de tillbaka till sitt nya hem. Med alla dessa duvbesök varje dag känner jag mig nästan som Sofia i Bröderna Lejonhjärta.