Taxi, var god dröj....säger jag aldrig

De flesta nyårsaftnar har vi firat ihop med Rasmus och hans föräldrar, men i år var han bjuden till en av sina kompisar. Naturligtvis lockade det väldigt eftersom några andra kompisar också skulle dit. Visst kändes det lite konstigt, men det är ju så livet är. Det är mycket värt att ha bra kompisar som man kan lita på och som framför allt föräldrarna känner att de kan lita på. Alla inblandade föräldrar hjälps åt att skjutsa ungdomarna till olika ställen och ställer upp på många vis. Jag minns hur det var när mina barn var tonåringar. Då kändes det ibland som att man drev en taxirörelse. Det var aldrig betungande utan jag var mest glad för då visste jag att de kom säkert fram dit de skulle.

Jag "driver" fortfarande en mindre taxirörelse, men nu är det barnbarnskörning som gäller. En av Rasmus kompisar är son till Katarinas skolkamrat och det har hänt flera gånger att jag skjutsat dem med tunga ishockeyväskor mellan skolan och ishallen, och vintertid är det ibland någon annan kompis i hans klass som gärna vill ha skjuts hem. När jag ändå hämtar Rasmus är det ingen större omväg att lämna på andra ställen i Åstorp. Vår kommun är inte så stor.

Jag har ju vanan inne att hämta och lämna på olika adresser så jag skulle kanske starta en taxirörelse på riktigt? Kunder tror jag inte hade varit så svårt att få, för vi har ingen taxi här, och kollektivtrafiken inom de olika områdena i kommunen är under all kritik. För oss som bor på Björnås är enda alternativet att själv köra bil. Det finns många äldre som bor här och de är helt beroende av snälla grannar eller släktingar. Tänk så bekvämt det varit om det gått en buss upp över åsen ett par gånger om dagen. Alla äldre är inte berättigade till färdtjänst, men kan ändå behöva skjuts ibland.

Jag minns hur bökigt det var för många år sedan när Göran och jag skulle åka till Luxemburg. Vi hade planerat att ta bussen från stationen nere i samhället. Den kör direkt till färjeläget i Helsingborg där vi sen kunde gå på en färja till Danmark. På andra sidan sundet var det sen tåg som gällde ner till Kastrup för vidare färd med flyg till Luxemburg. En väldigt enkel resa kan man tycka. Men oj, vad vi bedrog oss. Jag ringde till alla möjliga taxibolag för att beställa en taxi från vårt hus till stationen. Det är nämligen en bra bit att gå dit och med tunga resväskor är det ingen önskepromenad precis.

En del bolag svarade inte ens i telefon. Efter många samtal pratade jag med en förare som sa att de hade en ledig taxi till den tiden jag ville ha, men när han hörde vilken sträcka vi skulle åka blev den här bilen plötsligt mycket upptagen. Det slutade med att vi körde med vår egen bil till stationen och parkerade den i närheten. Där fick den stå till kvällen när Bo och Ulrika kom från sitt jobb. Då körde de upp den till vårt hus.