Jag platsar inte i gänget

Gänget jag menar är givetvis Superhjältarnas gäng. Där ingår både män och kvinnor. Visserligen är det påhittade figurer, men det hade inte varit dumt att ha lite av deras gener. Ibland kan det samlas lite väl mycket jobbiga saker på en och samma gång och det sägs att en olycka kommer sällan ensam. Jag kan skriva under på det, för förra året verkade det som om någon vände upp och ner på en säck med en massa elände som hamnade just här. Då är det inte så lätt att bara ruska på sig och räkna med att otyget försvinner som när man skakar en dammvippa.

Jag har ofta ansett mig själv vara väldigt stark och trott att jag fixade det mesta. Det är inget fel med ett bra självförtroende, men vissa gånger kan det göra mer skada än nytta. Fjolårets vår och sommar var mycket intensiva med långa lasarettsvistelser varvat med diverse oförutsedda händelser. Vi hade sedan tidigare planerat in en hel del saker som skulle göras här hemmavid när det gällde trädgården och underhåll av huset både in och utvändigt, och det startades upp nu. Det blev tidiga morgnar och sena kvällar. Vi ville ha allt klart så fort som möjligt och eftersom det var så kul och hålla på med alla olika moment, så glömdes ofta vilan bort. Inbillar man sig att man är släkt med Stålmannen så ska det ju knappast behövas. 

Efter mer än 6 månaders intensivt jobbande och pysslande började jag känna mig aningen trött. Eftersom det var dags för mitt årliga läkarbesök tänkte jag att jag kunde ta upp det med min husläkare. Hon har tyvärr flippat ut helt. Jag har alltid haft låg puls, som hon aldrig har brytt sig om tidigare, men efter att en AT-läkare skickade mig till hjärtmottagningen och att läkarna där ville ha extra koll på mig, verkar det som om hon knappast vågar undersöka mig. Hon ringde och berättade att mina levervärlden var höga så jag var tvungen att åka in och få gjort ett ultraljud, och sen skulle jag in och prata med läkarna där föreslog hon. Ultraljudet visade att allt var ok, men hon gav sig inte utan ville ta fler prover. -"Ja, vi misstänker inte cancer", sa hon. Men det enda jag hörde var givetvis cancer. Jag skyller på att jag var så trött och reagerade annorlunda p.g.a. det. 

Allt detta hopblandat fick mig att må väldigt dåligt. Det kändes som jag hade en stor klump i halsen och det gjorde ont upp i öronen när jag svalde, jag fick hjärtklappning, ont i magen och mådde allmänt dåligt. Naturligtvis klickade jag in mig på Google. Jag vet inte hur många livsfarliga sjukdomar jag var helt övertygad om att jag led av. Det var rena undret att jag fortfarande var vid liv. Jag började bli förkyld och en dag fick jag andnöd och blev riktigt rädd. Då ringde jag och ville att läkaren skulle undersöka mig, men det vägrade hon. - "Du måste åka in till akuten genast", sa hon, "för det kan vara en hjärtinfarkt." Personalen på akuten var helt underbar och lugnade ner mig. De undrade varför jag över huvud taget blev ditskickad utan att min läkare träffat mig först. När jag ändå var på plats gjordes alla tester både på hjärta och lungor och allt var ok.

Det som inte var ok, var alla hjärnspöken som nu flyttat in i mitt huvud. Jag kunde inte för mitt liv få tyst på dem och det kändes som om jag skulle vilja krypa ur skinnet. Google är inte bara ett negativt forum. Här hittade jag nu information om olika avslappningstekniker, för jag misstänkte själv att mycket bottnade i ren oro och överansträngning. Jag har testat en del övningar och det förändrade inte allt, men jag får nog ge det lite tid. Dessutom har jag blivit bättre på att vila när jag känner att jag behöver det. När jag går tillbaka till mitt gamla beteende är det som om hjärnan stänger av. Man har hört talas om härdsmälta, men det existerar kanske "hjärnsmälta" också. Det är bra att jag känner av varningssignalerna och jag är noga med att ta dem på allvar. 

Jag är tacksam att jag själv kunde stoppa det här negativa i tid....givetvis med hjälp av familjen och mina snälla grannar. Min "normala" fantasi har börjat jobba igen och det dyker upp den ena fantastiska idéen efter den andra i mitt huvud nu, och jag kan se det komiska i det mesta. Något nyårslöfte hade jag bestämt mig för att inte ge i år, men jag har tänkt om. Jag lovar att försöka vara mer omtänksam om mig själv. Det är ett löfte som jag ska anstränga mig till det yttersta för att hålla. Då dröjer det förhoppningsvis inte så länge innan jag känner mig som en äkta Pantertant igen.