Nu är det dags igen

Ännu en månad har gått utan att jag gjort något ovanligt. Jag måste vara världens mest vanliga person, som aldrig gör något annorlunda. Det låter en aning trist, men så känns det faktiskt inte. Det invanda kan också ha sin charm. Jag hade väl inte funderat i de här banorna ifall jag inte varit så tokig att jag avlagt ett nyårslöfte om att göra en sak varje månad som jag aldrig gjort tidigare.

Jag får krypa till korset och erkänna att juni månad har varit en helt vanlig sommarmånad, för hur jag än rådbråkar min hjärna dyker det inte upp något anmärkningsvärt. Att hoppa bungyjump eller simma över Öresund är ändå inget som står på min att-göra-lista. Jag är nog sådär helt normalt lagom vanlig.

I min fantasi däremot kan jag uträtta stordåd, men det räknas inte riktigt. Det måste hända i verkliga livet. Att jag inte tänkte på det tidigare att jag kunde fantiserat ihop helt fantastiska saker varje månad, som visserligen var omöjliga att genomföra, men det var i varje fall något nytt.

Dagarna går och jag är fullt nöjd med vad jag åstadkommer. Göran och jag har kommit bra igång med våra gemensamma projekt igen och det är det viktigaste. På fikarasterna sitter vi och diskuterar allt som ska göras inom en snar framtid och det gör att humöret stiger avsevärt. Jag älskar att planera. Strunt samma att jag kanske gör samma saker månad efter månad. Jag trivs ju med det och det måste vara det som räknas.