Jag är fortfarande upprörd

Men nu är det av helt andra orsaker. När Göran varit hemma från sjukhuset en veckas tid damp det ner ett brev från Vårdcentralen i Åstorp. Det stod att de fått besked från lasarettet i Helsingborg att han skulle följas upp hos dem, och därför skulle vi boka en läkartid. Ingen av oss har behövt vara inlagda på något lasarett de senaste decennierna så jag visste inte riktigt hur rutinerna var när man kommit hem. Jag ringde givetvis upp och då fick jag först höra att om det gällde tidsbokning, recept eller rådfrågning skulle jag trycka 1 så det gjorde jag och sen fick jag knappa in Görans 10 siffror. Nu är det så omodernt på den här läkarmottagningen att det går inte och lämna sitt telefonnummer och sen bli uppringd, utan man får snällt vänta kvar i luren, och där får man vänta och vänta och vänta i evigheter. Efter 2 timmar och 55 minuter kom jag äntligen fram och fick en tid till ett läkarbesök. Fem minuter senare ringer en människa upp och säger att besöket har blivit avbokat för det blev något fel.

Jag blev så infernaliskt arg att jag nästan blev handlingsförlamad....men bara nästan. Jag skrev ett mycket ilsket brev till den läkare som tagit kontakt med oss från början där jag fodrade en förklaring till det hela och skrev att hon skulle ringa upp mig. Det gjorde hon också efter ett par dagar och bad så mycket om ursäkt, men det hade blivit helt fel. Ja, det kan man lugnt påstå.

Nästa blodtryckshöjande (vilket jag definitivt inte är i behov av) kontakt med den här vårdcentralen var i måndags. Göran behövde förnya recept på några mediciner och jag ringde upp mottagningen. Det var många som ringde och jag fick besked på att ringa senare, men gällde det recept skulle jag ringa efter 13.00. Prick 13.00 började jag ringa igen, men eftersom alla tydligen samlas i samma kö så var det fortfarande många som ringde och jag ombads åter att ringa senare. Jag höll på att ringa gång på gång i tre timmar. Äntligen hamnade jag nu i telefonkö och då var klockan 16.00 Jag fick nr 12 i kön. Inte så illa tänkte jag, men när jag en halvtimme senare inte kommit längre än till nr 10 i kön verkade det inte lika hoppfullt längre. Mottagningen stänger kl17.00.

Jag satte mig i bilen och körde dit, med mobilen bredvid mig i framsätet. Högtalaren var påkopplad så jag hörde hela tiden att jag behöll min plats i kön. När jag kom in på läkarstationen var där alldeles folktomt...inte ens en person i receptionsluckan. Lite längre in satt en tjej och skrev på dator. När hon såg mig undrade hon ifall hon kunde hjälpa mig. Äntligen fick jag kontakt med en levande människa och inte bara en inspelad röst! Jag förklarade för henne att något måste var snett med deras telefonsystem, för det var totalt omöjligt att komma fram. Jag plockade fram min mobil och hon hörde att jag stod som nr 10 i kön. -"Jag kommer inte hinna prata med någon innan ni stänger", sa jag, "och jag måste ha de här medicinerna så snabbt som möjligt". Det var inte riktigt sant, men jag har lärt mig att vid kontakt med sjukvården måste man överdriva rejält om någon ska reagera.

Då reste hon sig och kom fram till luckan. -"Det är nog bäst med en telefontid då", sa hon. -"Ska jag sitta i telefonkö en hel dag till", frågade jag upprört. -"Nej, nej," lugnade hon mig,"doktorn får ringa upp dig". Det lät vettigare....och hos mig blir ingen placerad i telefonkö. När jag kom ut i bilen såg jag att klockan var kvart i 5, alltså stängde mottagningen om 15 minuter. Jag lyssnade en sista gång på mobilen och fick åter höra den mässande rösten säga: "Din placering i kön är 10". Då stängde jag av mobilen och körde hem.