Hjärnspöke

Hjärnan agerar säkert på egen hand ibland. Jag tänker på hur man kan börja tänka på och oroa sig för saker som man tidigare aldrig funderat över. Jag har...tror jag...i hela mitt liv haft väldigt låg puls. När jag var tonåring svimmade jag väldigt ofta, men fick alltid höra att det berodde på att jag växte och det hände så mycket i kroppen just under tonåren. På den tiden ifrågasatte man inte så mycket utan accepterade de vuxnas förklaringar. Jag kanske hade låg puls redan då?

Någon idrottskvinna har jag aldrig varit utan bara motionerat så där till husbehov. När Björn Borg var i ropet läste man om att han hade så extremt låg puls, för att han var så vältränad. Det var även läkarnas förklaring till det hela. Jag hade aldrig kunnat slå Björn Borg i en tennismatch, men i en pulsmatch hade han legat risigt till. Vid alla läkarundersökningar jag varit på, har det bara konstaterats att min puls var låg och jag fick alltid frågan ifall jag tränade mycket. När jag berättade att så inte var fallet togs det aldrig upp mer, och jag antog att allt var frid och fröjd. Inte förrän en AT-läkare tyckte att det inte verkade ok började saker och ting hända. Nya rön har också visat att det går inte att träna sig till en så otroligt låg puls, utan det har lite samband med hjärtats förmåga att arbeta. En remiss skickades till Hjärtmottagningen och då började hjärnspökena att vakna till livs. Helt plötsligt trodde jag, som normalt är en sansad person, att det var något allvarligt fel på mig. 

Jag började räkna min puls femtioelva gånger om dagen. När den var i mitt tycke på tok för låg sprang jag upp och ner i källartrappan och viftade med armarna och sen räknade jag pulsen igen. Hade den inte stigit tillräckligt tog jag ett par rundor till. Jag påminde nästan om de löpare som vunnit sprinterlopp och springer ärevarv efteråt. De brukar alltid få sitt lands flagga som de springer med så den viftar för fullt. Jag borde kanske också ha något att vifta med? Stryktvätten ligger nere i källaren och jag kunde klart grabbat tag i en skrynklig T-shirt och sprungit vidare.

Efter att jag fått besked från undersökning och arbetsprov har de där spökena krympt en aning. Både hjärta och kondition fick godkänt. Dock ska allt kollas upp på nytt efter ett år. Äntligen känner jag mig som mitt gamla vanliga, förnuftiga jag igen. Nu räknar jag inte pulsen femtioelva gånger om dagen...det blir nog bara elva.