Rasmus

Idag har Rasmus namnsdag. Det finns både gränder och kvarnar uppkallade efter honom. Även Astrid Lindgren har dragit sitt strå till stacken för att bevara namnet. Vår Rasmus firar sin dag på ett lite udda sätt genom att ha tre prov i skolan i bild, engelska och biologi. Det är tufft på högstadiet, men bra träning inför senare gymnasiestudier. Snart har han gått halva tiden av högstadiet. De här 14 åren som gått sedan han föddes har bara flugit iväg, känns det som. Och när man tittar på bilden ovan så märks det hur mycket han har växt. Idag är han längre än vad jag är. Så mycket roligt vi haft tillsammans under alla dessa år! Jag märkte tidigt att vi hade samma sjuka humor, och jag har skrattat ibland så tårarna runnit. Han är så kvicktänkt och kan tänka lite utanför ramarna också. Givetvis är jag partisk, men det hör liksom till när man är mormor och det gäller samma när man är farmor.

Jag har alltid tyckt om att vara tillsammans med barn. Redan när jag var en 9-10 år gick jag och ringde på hos de familjer där jag visste det fanns småbarn, och undrade om jag fick passa dem. Det fick jag gärna göra. Under hela min skoltid passade jag barn på eftermiddagarna och de flesta helger satt jag barnvakt. Jag tyckte det var toppen!

Jag utbildade mig till att ta hand om sjuka barn och när jag sen fick egna barn var det en dröm som gick i uppfyllelse. För att få lite bättre arbetstider slutade jag mitt jobb på barnsjukhuset och började i stället att jobba inom skola och barnomsorg. Då kunde jag vara ledig när mina barn hade skollov.

Innan man får sitt första barnbarn går det inte att förstå varför en mormor/farmor nästan faller i trance när hon berättar om telningarna. Efter att sen själv ha blivit farmor/mormor förstår man att det är ju bara naturligt. Mitt uppe i barnuppfostran och allt som hörde till den vardagen kändes det ibland som om man var lastgammal, men allt sådant försvinner när barnbarnen kommer. Då är det föräldrarna som får ta hand om ansvaret och själv plockar man bara åt sig godbitarna. Så gör jag nu. Nästa vecka är det höstlov både här i Åstorp och i Luxemburg och då strålar kusinerna samman hos mig. Jag har förberett med en del saker vi ska göra, men annars tar vi dagen som den kommer. Det brukar fungera bra det med.

Rasmus är mycket tålmodig och låter Zoé bestämma en hel del, men med glimten i ögat. Han tar inte hennes tillrättavisningar så allvarligt. -"När Zoé är här denna veckan får vi föra lite statistik," sa han. -"Vi gör en lista där vi skriver in alla gånger hon säger: Nej, Rasmus! för att jag inte har gjort en sak på rätt sätt och alla gånger hon säger :A, mormor!" Det betyder ungefär eller hur mormor? Hon vill gärna ha mitt godkännande speciellt när Rasmus gjort något som han inte borde. Zoé har också väldigt lätt för att skratta och hänger gärna med på lite bus, så jag ser fram emot en jättekul vecka där jag kommer att känna mig yngre och yngre för var dag som går.