Hjältemod eller äventyrslust

Insikten om vad som är möjligt och vad som är omöjligt skiljer hjälten från äventyraren, har en vis man sagt. Kan det egentligen stämma? Många gånger när man läser om hjältedåd så förundras man över att personen klarat av just den uppgiften. Eftersom det verkar så fantastiskt och helt omöjligt för de flesta förstår jag inte att just hjälten varit övertygad om att lyckas. Troligast är nog att hjärnan kanske kopplats ifrån lite och känslorna fått ta övertaget speciellt när det gällt att rädda liv. Ingen står väl då helt oberörd och tänker att detta är omöjligt. Vi får bara acceptera vad som händer.

Jag har försökt agera som hjältinna några gånger i mitt liv. Första gången var när min syster och jag var hos farmor och farfar under vårt sommarlov. Farfar hade en stor håla som kallade för "massegrav" tror jag. Den var ganska djup och däri låg en äcklig sörja av betblast och annat som rördes ihop och som sen användes till mat åt grisarna.

De som ägde affären i byn hade en flicka i vår ålder som vi alltid lekte med under loven. Vi stod alla tre och tittade på den är sörjan, när min syster stegade ut för att se om man kunde gå på det. Det kunde man givetvis inte, utan hon sjönk ner en bit. Jag, som storasyster, skulle naturligtvis rädda henne och gick efter...och sjönk jag också. Där satt vi båda fast i sörjan upp till knäna och kunde inte röra oss. I detta fallet var jag alltså ingen hjälte för jag funderade inte på om det var genomförbart, men jag kände mig trots det inte som en äventyrare. Margareta, som kompisen hette, var van vid livet på landet och förstod att man måste stå på fast mark för att dra upp de dumma stadsbor som kliver ut i "massegravar". Hon drog upp oss båda två och var dagens hjältinna.

Andra gången jag agerade heroiskt var när jag räddade livet på en duva som hamnat i klorna på en sparvhök. Jag tänkte inte då heller på om det var möjligt eller omöjligt..... så jag vet inte om jag kan räkna mig som hjältinna eller äventyrerska.