Bambi på hal is

Just så kände jag mig i fredags när jag var och handlade. Jag spankulerade lugnt runt i affären och stoppade ner i kundvagnen vad jag behövde. Ibland tycker jag det är gott med en liten skvätt grädde i kaffet, så jag köpte en liten förpackning. Den är lite lurig, för själva förpackningen är i mjukplast och locket i hårdare plast, men botten är bara en tjockare aluminiumfolie. Mycket märklig kombination! Jag la ner grädden i vagnen och sen forsatte jag att lasta på fler varor, och jag var kanske aningen oförsiktig, för det gick hål i botten på paketet och grädden rann ut.

Det var inget som jag märkte först, men helt plötsligt så gled mina ben iväg åt var sitt håll. Jag gick nästan ner i spagat eller split eller vad det heter för första gången i mitt liv. Med ett krampaktigt tag om kundvagnen försökte jag resa mig, men det var lögn. Jag bara kasade vidare som om jag var på en skridskobana. Då kom en dam och en herre fram till mig och undrade hur det gick. Hur jag än försökte så fick mina fötter inte fäste på gräddgolvet. Det slutade med att de fick ta tag i var sin arm på mig och lyfta mig upp. Jag var oerhört tacksam att de var så hjälpsamma.

När jag stod på fast mark igen kände jag att det värkte i ena foten. Jag hade tydligen vrickat till den när jag kasade iväg. Ömheten håller i sig och jag upptäckte på kvällen att jag hade ett megastort blåmärke på andra benet och på ena armen. Jag kan i varje fall gå utan problem, och det är huvudsaken. Lite blåmärken och värk får jag stå ut med. Det är med andra ord jämna plågor här.