Ut i det blå

Ett par av mina arbetskamrater var Bilkårister. De berättade om alla kul saker de gjorde förutom alla uppdrag och jag blev intresserad. Det slutade med att jag blev medlem, men jag var bara med på alla roligheter. Kurser och körningar deltog jag aldrig i. Det hände då och då att det ordnades bilorienteringar. Då körde vi verkligen ut i det blå.

Vi fick ett antal A4-papper med instruktioner vart vi skulle köra. Det var steg för stegbeskrivningar. Vi utgick alltid från klubblokalen och sen var det upp till "kartläsaren" att leta rätt. Man fick vara väldigt uppmärksam, för i samband med vissa platser som vi åkte förbi skulle det svaras på frågor. Då gällde det att gnugga geniknölarna. Ibland hjälpte det inte för frågorna var väldigt kluriga.

Om vi följt "kartan" skulle vi så småningom alla samlas på samma slutmål där de som hittat på frågorna tog hand om våra tävlingspapper och rättade dem. Jag och min ena arbetskamrat brukade köra ihop och vi vann faktiskt ett par gånger. Slutmålet var alltid ett trevligt ställe. Någon gång hamnade vi i en butik långt ute i obygden, någon gång stannade vi vid ett våffelcafé och en gång besökte vi en strutsfarm.

Jag har kvar alla tävlingsfrågorna och nu är det så många år sedan jag körde de rundorna så det skulle vara kul att försöka sig på dem igen.  Då kunde jag ta dem i min egen takt och stanna och fotografera lite var som helst. Jag minns att vi körde förbi många trevliga platser, men i tävlingens hetta fanns ingen tid för fotografering. Jag riktigt längtar efter att köra med min blåa bil ut i det blå.