Pensionärsprao

Igår var Rasmus här hela dagen eftersom det var studiedag för lärarna på hans skola. Han kom redan på måndagkvällen och sov över. Jag vaknade lite senare på morgonen och då var han redan uppe. Kanske inte så konstigt eftersom han la sig betydligt tidigare än jag och dessutom är han van vid att gå upp vid samma tid varje morgon. För min del är det lite mer svävande. Jag går upp nån gång på förmiddagen när jag känner för det.

Det är perfekt med barnbarnsbesök när man känner sig lite under isen. Jag undrar om man blir piggelinbombad av dem eller vad det är, för helt plötsligt går det att göra sånt som tidigare var omöjligt p.g.a. trötthet. Det var precis samma trista väder igår som i förrgår och tidigare dagar i veckan. Trots det ville Rasmus att vi skulle gå en runda i skogen. Härligt att han gillar att motionera. Nu blev jag också indragen i det hela. Faktum är att det var betydligt skönare inne i skogen, för där kom inte vinden till att blåsa på oss.

Även om det fortfarande är ganska murriga färger inne i skogen så är det nåt visst med skogspromenader. Det rinner en liten bäck där och en bro leder över den. 

Vi gick över den och fortsatte uppför en hög backe. 

Nivåskillnaderna är enorma och när vi kom till en utsiktsplats kunde vi skymta Bjuv, ett samhälle drygt en mil bort.

När vi promenerade på stigen sa Rasmus: "Jag känner mig lite som en pensionär idag." Kunde det vara att vi gick för sakta eller på nåt speciellt vis? Min hjärna jobbade febrilt, men jag kunde inte komma på vad han menade. -"Jag är ju ledig på en vardag," sa han.