En ny Miss Marple

Det talas så mycket om seniorpooler och att man ska kunna jobba i stort sett hur länge man vill. Det är klart bra för de som har den längtan. Men det har inte jag. Tack och lov så behöver jag inte för egen del bekymra mig om ifall pensionsåldern höjs. Jag kan bara beklaga de som vill sluta vid 65 och inte får den möjligheten. Det pratas så mycket om att man måste tänka på sin karriär. Jag tror förståss inte att det är så viktigt inom alla yrken. Min bästa karriär har jag nu som pensionär.

Ifall jag nån gång känner en lust för att börja jobba igen så ska jag höra om det finns något detektivuppdrag för mig. Jag har stor erfarenhet från både film och böcker. Mina lärare har varit de bästa man kan tänka sig; nämligen Miss Marple och Poirot. Det finns ingen som slår dem på fingrarna.

Jag identifierar mig givetvis mest med Jane Marple eftersom hon är kvinna. Hon beskrivs som en ca 70-årig ungmö. Där stämmer förståss inte beskrivningen så bra. Åldern passar in men jag har varit gift i snart 50 år så ungmö kan jag definitivt inte kallas för. Ung mö kanske...fast det är nog mest önsketänkande. Jane är faktiskt inte så rekorderlig som hon vill ge sken av. Hon hade ett förhållande med en gift soldat under kriget, men hon gjorde slut och det hedrar henne. Ibland plockar hon fram hans foto från byrålådan och sitter och tittar på det.

Vi har en del intressen gemensamt, för vi tycker båda två om att titta på fåglar, 

att hålla på med trädgårdsarbete 

och att sticka.

Dessutom bor vi i små samhällen...jag i Åstorp och hon i St Mary Mead. Miss Marple har bra utsikt från sin trädgård så hon ser och hör allt som händer utanför. Jag är lite mer instängd. Ingen kan titta in i min trädgård, men det betyder också att jag inte kan se vem som går ute på gatan. I så fall måste jag klippa ner alla höga buskar. Nej, jag tror jag struntar i deckarkarriären.