Fiber inte bara i maten

Igår kväll var jag på informationsmöte om fiberanslutning till våra villor. Tidigare har vi fått utsänt information från företaget som tänkt gräva ner kablarna här på området. Det gäller givetvis att så många som möjligt ansluter sig ifall det ska vara intressant för det här företaget att starta upp. Jag är inte alls kunnig om det hela men eftersom min dotter och svärson haft tillgång till det i åtta år och är mycket nöjda så har vi också bestämt oss för att teckna avtal. Kostnaden är mycket överkomlig och det erbjuds även hjälp med grävning från tomtgränsen och in i huset till ett rimligt pris. Givetvis är det fritt fram att gräva själv, men det är inget vi är intresserade av alls.

Vårt område består av ca 150 villor och många av de boende är pensionärer, men det har tillkommit en del barnfamiljer efter hand som de äldre sålt sina villor när de inte orkat bo kvar längre. Alla yngre tror jag är helt inne på att teckna avtal. Det är oftast de i min ålder som är lite tveksamma. Vi var bara deltagare från ca 25 hushåll, så uppslutningen var inget att skryta med. Det diskuterades hit och dit och jag förvånades över hur många som inte använde Internet. Hur i all världen klarar man sig då? Jag menar inte att alla ska börja blogga, men bara att betala räkningar, skicka efter grejer eller leta information över huvud taget är idag så förknippat med Internet så jag måste erkänna att jag hajade till lite.

Jag hoppas verkligen att de som inte redan är helt sålda på det här med fiberanslutning tänker på att det höjer värdet på huset rejält, och alla ska någon gång sälja sitt hus. Om inte det är argument nog, så hoppas jag att de har barn eller barnbarn som kan tjata på dem så de tröttnar och gör gemensam sak med oss som vill ha fiberanslutning. Blir vi inte tillräckligt många som är intresserade så blir det ingen anslutning nu, utan då får vi kanske vänta sisådär en fem år....och det vill jag helst inte.

Humlestör

Jag har en humleplanta som jag nu flyttat till en ny rabatt. I fjor satte vi ihop tre bambukäppar som den kunde slingra sig runt, men jag var inte riktigt nöjd med det. Hela tiden hittade jag grenar som hängde och slängde där de inte alls skulle vara. Humlen växer väldigt snabbt och jag hann inte riktigt med att få någon stil på den.

Efter att ha flyttat plantan till ett nytt ställe, bestämde jag mig för att köpa en färdig blomsterspiral eller pyramid som den kunde slingra sig runt. Jag hade sett så tjusiga sådana i svart smide, och tänkte att det skulle passa perfekt vid sidan om den svarta tvättgrytan i samma rabatt. Vi åkte således iväg för att inhandla en sådan. Det var helt omöjligt! Vi besökte fyra affärer som egentligen borde ha en sådan ställning enligt mitt sätt att se. Den ena affären hade haft tidigare men nu fanns det inte med i sortimentet längre.

Vi åkte då iväg till Hornbach, för jag tänkte att en sån stor butik har säkert mycket att välja på. Det hade de också, men ingen sådan blomsterställning som jag ville ha. Det som fanns var halva cylindrar som skulle monteras i en vägg. Min ska stå fritt utan stöd av mer än sig själv. Vi behövde inte gå länge och leta förrän det kom en tjej och undrade ifall vi hittade vad vi sökte. Eftersom vi inte gjorde det, så förklarade jag vad vi var på jakt efter. Tyvärr sålde de ingen sådan modell. Jag var ändå glad att vi åkte dit för de har så otroligt trevlig och kunnig personal, som gärna tar kontakt när de ser att man går fram och tillbaka och letar. I de andra butikerna var personalen väldigt osynlig och inte särskilt hjälpsam när man äntligen lyckats få tag på dem.

Till sist gav vi oss iväg till Blomsterlandet och där var det bara att välja och vraka. Jag kom hem med en ganska hög konformad smidesgrej, som förhoppningsvis ska hålla humlen i schack i år.

Kort i rocken

Jag är inte för tjock. Jag är för kort.

Det kan förklara mitt BMI.

Schemalagd motion

Det lär vara betydligt farligare för hälsan om man har dålig kondis än om man har några kilon för mycket. Jag tror absolut att det kan stämma. Det är kanske bäst att göra upp ett schema som jag kan följa...eller i varje fall försöka att följa. 

Så fort jag vaknat på morgonen borde jag stretcha innan jag gav mig ut på en liten promenad. Jag var betydligt flitigare för bara ett år sen. Det är underbart inne i skogen den här tiden på året, och det är så roligt att följa allt som händer där. Varför har man så lätt för att följa minsta motståndets lag? I varje fall har jag det. Jag kan hitta på tusen ursäkter för att inte göra det som jag egentligen vet att jag hade mått så bra av. När jag väl kommit in i skogen går det av bara farten, för det är så härligt. Jag hade behövt någon som sparkade mig i baken så jag kom igång. 

Det är inte alltid så kul att gå ensam, men det är också svårt och ha någon annan med sig, för jag vill gärna stanna och fotografera när jag ser nåt intressant och jag gissar att det kan bli ganska irriterande för den som följer med. I så fall får det vara en person med samma intresse och det känner jag ingen här i närheten. Jag får helt enkelt låtsas att jag har en promenadkompis som jag kan gå och prata lite med. Tack och lov så verkar det inte alls konstigt idag att man går och pratar med sig själv. Andra tror bara att man har handsfree och går och pratar i mobilen. Jag kan alltid sätta en plopp med en sladd i örat innan jag ger mig iväg.

Nu återstår bara att bestämma när allt det här ska starta. Helgen som kommer har jag så mycket inplanerat så det går inte. På måndag, kanske? Det är tveksamt. Jag har bestämt för mig att det var nåt viktigt jag skulle göra på måndag morgon. Det får nog bli på tisdag......eller onsdag.

Statistik kan vara missvisande

Nu är det klart vilken kommun i Sverige som det är bäst att bo i. Den har valts ut med hjälp av 43 olika kriterier som hur många som tar ut pappaledighet, bredbandstillgång, mängden idrottsföreningar, kommunikationer, sjöutsikt, bostadspriser osv. Vann gjorde Stockholm och sist på listan hamnade Gullspång. Sverige har 290 kommuner och för att få det lite mer överskådligt så gjorde jag en tabell som jag delade in i olika kategorier.

Plats 1- 49         toppenbra
Plats 50-99        godkänd
Plats 100-149    hyfsad
Plats 150-199    sådär
Plats 200-249    dålig
Plats 250-290    urusel

Tyvärr hittade jag Åstorp på 178:e plats och jag bor tydligen i en "sådär-kommun". När det gäller bredbandstillgången tror jag inte det står så illa till här, och det finns en hel del idrottsföreningar i kommunen. Ridsporten är stor i Åstorp och ridhuset som ligger precis nedanför åsen har haft världsmästerskap och många andra stora hästtävlingar genom åren. Kommunikationerna är det tyvärr lite si och så med. Det är ganska besvärligt att ta sig upp åsen där jag bor såvida man inte har bil. Åstorp är en storkommun och de små kommuner som räknas in är lite styvmoderligt behandlade när det gäller busstrafiken. Sjöutsikten kan vi bara glömma. I så fall får man spana väldigt långt.

Vad det gäller bostadspriserna är jag inte så informerad. Åstorp har vissa områden där det är mer populärt att bo, som på Björnås t.ex. Så heter det området högst upp på åsen där jag bor. Vi byggde vårt hus för 43 år sedan och tomterna som var lediga då försvann i ett nafs. Efter önskemål så stakades nya tomter ut för en del år sedan och jag tror inte det finns en jordplätt mer att köpa här. Jag tycker klart att jag bor på det bästa tänkbara stället i världen med fem minuters promenad till skogen och när jag väl kommit in där går det att spankulera omkring hur länge som helst. Skåneleden går här förbi och stigarna slingrar sig vida omkring.

Den där undersökningen tar jag med en nypa salt. För mig är Åstorp en toppenkommun att bo i och jag har definitivt inga planer på att flytta till en annan kommun för att komma lite högre upp på listan.

En lyckad dag

Igår blev det ett nytt försök att hitta lite kläder, och den här gången gick det betydligt bättre. Vi shoppade loss rejält. Vi började i några butiker på Väla....det finns en hel del att välja mellan där....men det fanns inget som någon av oss fastnade för så där direkt. Jag brukar känna med en gång jag ser ett plagg om jag kommer att trivas i det eller inte. Det är inte lönt och prova och försöka övertyga sig själv om att det är kanske snyggt och passar kanske med något som redan hänger i garderoben. Så lättlurad är jag inte.

Vi satte oss i bilen och åkte vidare och den här gången ramlade vi in i rena himmelriket. I stort sett vad vi än provade satt snyggt och fanns i de färger vi gillade. Det blev en hel del plagg att lägga upp på disken. Jag köpte två par tunna svart/vit mönstrade byxor och tre kortärmade blusar med brodyr på framstycket. Det var samma modell, men i tre olika färger. Jag valde färg efter de linnen jag redan har så jag kan matcha med dem. Det slank även ner en beige T-shirt med texten Never trashy always flashy, och en mintgrön i samma modell men med texten I´ll never stop being fashionably late. Jag tror faktiskt att jag ska ha den beige T-shirten på skolavslutningen tillsammans med beige jeans och en brun linnejacka. Då är de klädbekymren ur världen. Sen som grädde på moset så hittade jag ett par orange joggingbyxor också. De kunde jag bara inte motstå.







 Samma gällde för den här skon. Den stod framme vid kassan och mina ögon drogs automatiskt till den....som en magnet. Det visade sig vara en parfymflaska och den fick givetvis följa med hem. Ett extra plus var att den doftade väldigt gott märkte jag när jag sprayade lite på mig på kvällen. Jag testade aldrig det i affären, för jag tyckte inte det var det viktigaste. Huvudsaken var att jag hittat ännu en sko till min samling....och att den var orange.

Mina barnbarn har förhoppningsvis ärvt lite av mina orangegener, för Daniel är ofta klädd i orange.

Det är Rasmus också och många av hans träningskläder är orange. Zoés älsklingsfärger är rosa, cerise och lila för det är nästan alltid prinsessor klädda i. Jag köpte ett par aprikos leggings till henne igår. Jag tänkte att om jag så sakta smyger in lite aprikos kan jag snart ge mig på att köpa lysande orange kläder till henne också. Allt klär en skönhet.

Alarmerande dörrförsäljning

Med jämna mellanrum får vi besök av larmförsäljare. De ringer på hos alla här i området. Det spelar ingen roll om det är klistrat en dekal på rutan att larm redan är installerat, de vill ändå försöka sälja sitt märke. Jag är inte alls intresserad av att handla på det viset. Om jag vill ha en vara så tar jag själv kontakt med en säljare när jag tycker det är aktuellt. De flesta som ringer på är väldigt trevliga och presenterar sig och visar vilket företag de representerar. Fast det går klart att kopiera allt numera. För inte så länge sen var det en ung kille som gick runt här på området och pratade sig varm för det larmpaket han ville sälja. Han var väldigt påstridig och ville komma in och se var vi skulle ha detektorerna, men jag släpper av princip aldrig in någon jag inte känner. Tur var det, för det visade sig sen att det var en som var ute och rekognoserade. Polisen fick tag på honom efter att han gjort inbrott i en villa i närheten.

Jag måste erkänna att jag blev lite konfunderad sista gången en larmförsäljare ringde på och jag öppnade ytterdörren. Utanför stod en ung tjej och det första hon sa var:"Tjabba!" Jag bara gapade. Vad menade människan? Åldersskillnaden mellan oss var väldigt stor och då tycker jag det hör till god ton och hälsa hövligt. Ett enkelt HEJ hade funkat bra för mig. Hon besvärade sig inte med någon presentation utan gick rakt på sak: "Jag skulle prata om larm." Ja, inte med mig i varje fall. Hennes uppförande ingav inget förtroende över huvud taget och jag skulle aldrig kunna tänka mig att handla något av henne. Jag vet inte vad hennes företag har för policy, men jag gissar att hon sovit sig genom säljarutbildningen.

Inte bara jag som tar trädgårdspromenader

Jag går gärna en liten inspektionsrunda i trädgården då och då. Ibland förvånas jag över växters envishet. Jag planterar dem på ett ställe, men där trivs de tydligen inte för de flyttar sig själv, så nästa år hittar jag dem någon annanstans i trädgården. Det är tydligen mer än jag som tycker om att "trädgårdsvandra".

Ett år planterade jag påskliljor och violer i en kruka som jag hade på trappan vid ytterdörren. Året därpå växte det upp några små violer i gruset bredvid trappan. I år står det en liten ensam viol på andra sidan grusgången och blommar så vackert. Märkligt!

Igår hade vi strålande sommarväder så jag passade på att göra vid den största rabatten. En del växter fick nya boplatser och en del, som inte såg mycket ut för världen, åkte i trädgårdstunnan. Nu vet jag vad jag måste komplettera med och det ska jag försöka göra denna veckan. Först och främst vill jag ha en syrenhortensia i rabatten. När nu Aroniabusken är borta finns plats för det. Säkert blir det en del nya perenner också. Jag vill att de ska växa så tätt att ogräset inte har en chans att överleva. 

Jag har även vitsippor som numera huserar i en rabatt på baksidan i vår trädgård varje vår. Första gången jag upptäckte dem var vid ormhasseln som står ut emot gatan. De växer nu ca 15 m från ursprungsplatsen. Det allra mest underliga är att jag har aldrig planterat några vitsippor i min trädgård, så var de kommer ifrån är en stor gåta. När jag höll på att gräva och flytta runt på växterna upptäckte jag att vitsipporna fanns lite här och där i rabatten. De är nu planterade tillsammans, men jag gissar att de kanske rymmer nästa år igen. Fast den sortens olydnad tycker jag är charmig.

Lycka

Det finns inget bättre än att gå och lägga sig på kvällen och inte ställa väckarklockan på alarm.

Den lyckan känner jag varje kväll jag går och lägger mig. De få gånger jag måste upp en bestämd tid är det mobilen som får agera väckarklocka. Men den har en sån försiktig och behaglig melodi som väckningssignal, så det är nästan som om den ber om ursäkt för att den ringer och väcker mig.

Förhoppningsvis inget omöjligt uppdrag

Idag ska Ulrika och jag ge oss ut på klädletning. Jag vill ha nåt nytt nu till skolavslutningen. Det är 6 år sedan jag slutade jobba, men Rasmus undrade om jag ville komma på hans avslutning om 3 veckor. Det blir hans sista dag på den skolan....samma skola som jag jobbade på. Hans klass ska framföra en sång på engelska, och det låter som något jag inte får missa.

Det är inte det lättaste att hitta kläder man gillar och framför allt som passar ens figur. De flesta klädfabrikanter tycks tro att alla kvinnor är som mannekänger. Med åren ändras kroppsformen och även klädsmaken och tyvärr är det inte alla butiker som hänger med där. Vi har lyckats leta upp några stycken, där man alltid ser något man vill ha och som i regel passar...även plånboken. Det är alltid kul och ha ett smakråd med sig och någon som kan springa runt och leta nya storlekar och modeller medan man själv sitter på en stol i provrummet och funderar.

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag är ute efter. Har jag tur kanske jag hittar något som jag kan komplettera med det jag har hemma. Vi hinner inte med alla affärerna idag, men det ska nog ordna sig. Lite svårt och tänka att Rasmus nu slutar på mellanstadiet. Efter sommaren är det dags för högstadiet och den skolan ligger här i Åstorp. Att den lille svarthårige dockan som jag såg för första gången på Helsingborgs KK den 13 september 2003 nu växt upp till en lång ljushårig kille har jag fortfarande lite svårt att begripa.

Jag lyckades!

Det ser i varje fall väldigt lovande ut än så länge. I flera år på rad så har jag planterat en maskrosplanta i en kruka. Jag har nämligen en bonsaibok där jag såg en bild på en sådan här växt. Enligt författaren gick det att göra bonsai av i stort sett alla växter....även ogräs. Plantan på bilden var nåt år gammal och liknade en minipalm. Eftersom jag gillar allt som är lite konstigt och annorlunda så försökte jag mig klart på det med samma nedslående resultat år efter år. Men nu verkar det som om turen vänt. Vad som har hänt vet jag inte för jag har gjort likadant varje år. Första året försökte jag förståss odla maskrosen inomhus, men det var klart dömt att misslyckas. Jag är alla krukväxters fasa och inte ens ett ogräs klarade av min behandling. Året därpå planterade jag en liten planta i en kruka utomhus, och det gick bra hela sommaren, men vintern var tydligen för sträng det året.

Skam den som ger sig, tänkte jag och grävde upp en ny planta. Det är inte så att vi odlar maskrosor, men de finns ändå lite här och var i vår trädgård. Jag började med att plantera den med hela roten nere i jorden som vilken annan planta som helst.

Efter några veckor så planterade jag om den...på sätt och vis. Den fick stå i samma kruka, men jag höjde den så att roten syntes lite.

I fjor sommar planterade jag om den i en annan kruka och då fick roten komma ännu en bit högre upp. Jag var överlycklig för att den hade klarat vintern, och förstod att maskrosen är nog ingen inomhusblomma.

Igår planterade jag om den på nytt och nu är roten ganska så högt upp från jorden. Den kändes lite vinglig, så jag satte dit en blompinne som stöd. Jag tror den får stå så här något år så att stammen kan växa sig lite kraftigare. Meningen är att den ska kunna växa utan stöd som en riktig palm. Den har t.o.m. blommat med tre blommor i år, men jag kniper av dem så fort de vissnat ner, för maskrosbeståndet i vår trädgård är redan tillräckligt stort.

Efterlysning!

Borttappat: 1 st stor, gul, rund lampa som utstrålar värme och höjer humöret. 

Jag hoppas verkligen inte att det var hela sommaren som visade upp sig för någon vecka sedan. Vi hade rena värmeböljan, så vissa dagar tillbringade jag några timmar i källaren eftersom det var betydligt svalare där. Kvällarna var underbara och vi passade på att äta alla måltider ute på altanen. Helt plötsligt blev det omslag. Det var som om någon släckt en lampa, för det blev mörkt och otrevligt med en gång. Igår kämpade solen och försökte lysa genom molnen, men utan nåt större resultat. Trädgårdsarbetet stannade av lite, för jag avskyr att frysa, och även om jag höll igång och jobbade så svepte vinden kallt om kinderna. 

På vintrarna har vi fågelbordet placerat i inkörseln precis utanför köksfönstret så vi kan sitta där vid matbordet och studera de små flygarna när de äter. Nu har jag planterat slingerkrasse från brevlådan och in till carporten, och då vill jag inte ha fågelfrö i den rabatten. Jag lyfte av huset från ställningen och satte fast det i en buske utanför mitt andra köksfönster. Där har jag full koll på dem när jag står vid diskbänken. Det tog bara en dag innan de hade vant sig vid det nya matstället. Jag kom att tänka på det norska programmet som heter nåt om att "där ingen trodde att någon kunde bo". Där visas hus som är placerade så tokigt och otillgängligt så jag skulle aldrig kunnat komma på något sådant, även om jag har livlig fantasi. Nu påminner fågelbordet mer om en trädkoja och det passar ju under sommaren att ha en liten sommarstuga högt placerad. 

Jag har en foderautomat till som är fäst i en gren en bit bort och jordnötter och talgbollar finns i egna behållare. De är gömda bland alla löven så förhoppningsvis håller höken sig borta. Både stjärnmagnolian och blodlönnen blommar vid denna tiden, så det är mycket vackert att titta på runt fågelcaféet. Nu tror jag inte de bryr sig så mycket om det, för de verkar bara vara intresserade av att äta. 

Häromdagen såg jag faktiskt några små dunbollar, och föräldrarna höll sig i närheten och gav dem lite smakprov då och då. Det måste var en väldigt tidig kull, för jag minns inte att det de andra åren kommit småttingar vid denna tiden. 

Män, män, män

Många farser handlar ofta om att kvinnan i pjäsen har ett förhållande med en annan man och så fort den äkta mannen kommer hem skuttar den andra karlen in i garderoben och gömmer sig. Så skrynkliga kläderna som hänger där kommer att bli! Jag har faktiskt också karlar i mina garderober. Märk väl att det gäller mer än en. I den ena garderoben är det bara en karl men i den andra trängs två stycken.

Efter att Rasmus övertalat mig att han skulle vara delägare i mitt datarum, så ville han klart ha ett ord med när det gällde möblering och dekoration. Bäddsoffan står numera alltid utbäddad som en lite bredare säng så han kan ligga där och läsa eller vad han vill göra. Jag har väldigt mycket modetavlor på väggarna, och Rasmus undrade om inte han kunde få sätta upp lite planscher. Nja......det passade inte riktigt in i möbleringen, tyckte jag. Vi kompromissade så han har fått sätta upp fotbollsplanscher på insidan av garderobsdörrarna.

Jag har även som Lill Lindfors sjunger "En man i byrån" eller närmare bestämt 4 st. Givetvis är det fotbollsspelare det gäller.

Det är kanske lika bra att jag snart fäller upp ett sånt här paraply med texten: JÄKLAR DET REGNAR! ifall The Weather Girls låt "It´s raining men" blir verklighet.

Äntligen

Så har då Let´s dance äntligen blivit det som det från början var tänkt att vara, nämligen en danstävling. Vecka in och vecka ut har domarna tydligt visat vem de ansett har haft talang för att dansa. Tyvärr har stor del av svenska folket inte sett det på samma vis. Jag har svårt för och tänka mig att det finns så många bland TV-publiken som är helt okunniga om vad dans är för något. Därför blir jag inte riktigt klok på vad de har haft för mall att gå efter när de röstat.

Naturligtvis är det Thomas Wassbergs långa deltagande i tävlingen som har satt myror i huvudet på mig. Varje vecka har ett danspar röstats ut och flera gånger har det drabbat tävlande som faktiskt har visat att de kunde dansa. Jag är helt övertygad om att de som så envist röstat på Thomas inte har röstat på hans danskunskaper, och det tycker jag är lite trist. Han är en utmärkt skidåkare, och jag vet att han vunnit många medaljer, men det var knappast skidåkning det var tal om nu. Han är säkerligen också en jättetrevlig person men det var inte heller det som tävlingen gällde.

De två återstående tävlande är båda väldigt skickliga, och har verkligen visat att de platsar i en final. Det är dessutom väldigt kul att det är två tjejer den här gången. Let´s dance har annars alltid dominerats av manliga dansare. Det har bara varit två kvinnliga vinnare hittills nämligen Tina Nordström och Jessica Andersson.

Jag beundrar verkligen de som ställer upp i den här tävlingen. De får verkligen slita för att lära sig alla danssteg. Har man sen tidigare ingen vidare kondis måste det vara extra besvärligt, för efter vad man hör så är det mer än heltidsjobb att träna inför varje fredagskväll. Det är kul och se vilka kläder som valts till de olika danserna. Paren är alltid så färgmatchade och klädseln passar bra in på musiken de dansar efter. Jag gillar när man tänker på helheten.

Jag kommer med 100% säkerhet aldrig att figurera i Let´s dance. Till det fodras både kondition och vighet och det är något som inte hittas hos mig. Tjusiga kläder gillar jag......

men även om jag klär mig i tyllkjol och balettskor så blir jag ingen ballerina för det. 

Motionerar?

Vem? Jag? Nänänä.....om du ser att jag springer är det bäst att du också gör det, för då är det något som jagar mig.

Att jogga är inget för mig....numera. När mina barn var tonåringar gav vi oss iväg till motionsslingan inne i skogen flera kvällar i veckan. Med tiden kom belysning upp på den här slingan och den kunde utnyttjas även efter att det börjat skymma. Det är väldigt kuperat, så även om det inte var särskilt långt att springa kändes det i benen. Lite "alpgetsgener" hade inte skadat. Ljusslingan, som den kom att kallas är den mest kuperade av slingorna i skogen. Därför valde jag under dagtid gärna någon av de andra även om de var betydligt längre. 

Idag tar jag mig inte fram på någon av motionsslingorna varken gående, joggande eller springande i samma utsträckning längre. Det händer då och då, men jag håller mig till promenerandet. Nu har jag oftast kameran med som sällskap och då får man nästan smyga sig fram om man ska få några bra foton på smådjur. 

Hårfagert

Igår gjorde jag ett välbehövligt besök hos frissan. Mitt hår växer som ogräs...helt okontrollerat. Jag borde kanske ha klipptid hos frisören med bara några veckors mellanrum. I alla tider har jag varit dålig på att planera in mina frisörbesök. I regel har jag gått så länge att till slut har jag varit helt hysterisk över hårtestarna som spretat åt alla håll och kanter.  Då har jag kastat mig på telefonen, bara för att få höra att det fanns ingen ledig klipptid den närmaste tiden. Vad gjorde jag då? Jo, jag plockade fram saxen och karvade själv. Inte blev det snyggt precis, men det blev i varje fall kortare.

Numera är jag inte så våglig att jag ger mig på att klippa mig själv, utan jag väntar tåligt...hmmm...nåja...väntar i varje fall...tills min frissa kan förbarma sig över mitt hår. Att färga håret har jag alltid gillat och det kommer jag att fortsätta göra så länge jag har hår på knoppen. Det finns så många snygga färger, så varför bara nöja sig med en? Den här gången blev det mörkt chokladbrunt med guldfärgade slingor. Om jag får säga det själv så är det riktigt snyggt.

Tänk ändå så mycket det gör för humöret om man känner sig nöjd med sig själv. Nu när det går mot sommar är det praktiskt med en lättskött frisyr. Det ska helst räcka med att man drar fingrarna genom "lockarna" eller rister lite på huvudet för att alla hårstrån ska falla på plats. En sån frisyr har jag nu.

Hallå!!!!

Det har varit telefonstrul här i veckan. Egentligen hade vi inte behövt ha någon fast telefon hemma eftersom vi alltid ringer via Skype till Luxemburg och Dallas. Några andra samtal för att bara sitta och småprata är det aldrig tal om. Det enda hemtelefonen används till är faktiskt att ringa och beställa tid hos frissa eller läkare, och det händer inte så ofta. Både Göran och jag har var sin mobil med kontantkort och det känns tryggt att ha den med sig när man är ute och åker.

Jag har inte varit intresserad av något abonnemang på den tidigare mest p.g.a. att jag ringer så sällan och jag tycker inte den är nåt vidare att ha till surfning eftersom skärmen är så liten. Jag surfar hellre på iPaden eller allra helst på datorn där skärmen är rejält stor och jag ser allt jag vill se utan förstoringsglas. Det har fungerat alldeles utmärkt att ladda kortet med en hundring när det behövts.

Min svärson, Rasmus pappa, berättade för mig om ett abonnemang som var väldigt förmånligt och då började jag tänka om. Han kom och hämtade mig i lördags och vi åkte iväg till Teliabutiken eftersom han hade ett ärende dit. Mitt abonnemang fixades och jag for glad i hågen hem. Väl hemma när jag skulle testa den stod det i displayen: Inte ansluten till nätverket. Vad menades med detta? Jag ringde support (Bo) med en gång och han kontaktade butiken. De föreslog att jag skulle stänga och öppna mobilen igen, men det ändrade ingenting.

Bo kom då hit, hämtade min mobil och åkte iväg med den till Teliabutiken. Vilken fantastisk service! Det visade sig att det var fel på det nya kortet som satts in i mobilen, så jag hade kunnat stänga och öppna den hur många gånger som helst utan att den fungerade. De fixade snabbt till det hela så jag kunde ringa och sms:a som det var tänkt. Bo har fått en extra stjärna i Svärmorsboken.

Att trotsa sina rädslor

Om man har fobi av något slag så ska det tydligen vara bra att utsätta sig för det man är rädd för så att man övervinner rädslan. Det har jag försökt att göra. Bosses tävling denna veckan handlade om i stort sett bara läskiga djur, men eftersom det är ett tag sen jag var med och tävlade så hade jag bestämt mig för att denna gången skulle det bli av.

Jag börjar med en stor grön skalbagge. Vad den heter vet jag inte men jag vet att den är broderad på symaskin.

Sen skulle vi fotografera två olika slags fjärilar. Jag försökte verkligen få ett foto på en fjäril i trädgården. Jag tror jag höll på i en kvart. Mesta tiden höll den vingarna hopknipna och varje gång den fällde ut dem så klickade jag, men det blev ingen bra bild. Tålamod har jag ibland med den dagen var ingen ibland-dag. Jag återvände till symaskinsbroderierna och där fann jag två i de svenska färgerna.

Ingen kan väl missta sig på vad det här är för slags djur?

Humlan är den insekt jag kan identifiera mig mest med, eftersom vi har samma kroppsform.

Nyckelpigor är faktiskt inget jag är rädd för, men de syntes inte till någonstans, annars är det något jag fotograferat ofta, men vi fick ju inte ha med gamla foton.

Maskar tycker jag är otroligt äckliga så det låter jag koltrasten visa upp i stället för att jag ska röra vid den.

En larv är nästan som en mask, men jag måste säga att den här hjärtelarven är riktigt gullig.

Spindlar är något jag passar mig för väldigt noga. Inte för att jag tror att de är farliga, men de har så onödigt många ben och springer så snabbt så man har ingen koll på var de är. 

Ännu ett icke klappvänligt djur som ingick i tävlingen var flugan. Det stod inte vilken sort så jag tog för säkerhets skull med två stycken....

....en oknuten....

....och en knuten.

Sista uppgiften var att fotografera tre sorters bajs. Det var skitenkelt, men eftersom jag gissar att jag redan är diskvalificerad från tävlingen så bryr jag mig inte om att lägga in fler bilder.

Varför Asmundtorp?

Man kan verkligen undra vad det lilla samhället Asmundtorp har gjort för ont för att bli bestraffad på detta viset. I söndags dumpades en busslast fotbollshuliganer där. Det skulle spelas match mellan Malmö och Helsingborg och då hade en del förståndsbefriade personer flippat ur totalt, som vanligt. Det stod beskrivet hur de rusat runt och slängt iväg smällare bland t.o.m. barnfamiljer och farit omkring bland uteserveringarna i staden. Det är ju inte allt för länge sedan som det inträffade ett dödsfall här vid en sammandrabbning mellan olika "klackar". 

Fotboll är nog den enda sport där man hör så mycket talas om dåligt uppförande....bland åskådarna. Det kan inte vara kul för de som spelar att dras med sådana element. Det verkar som om de tar fotbollsmatchen som ursäkt för att få uppföra sig hur illa som helst. Den energin de uppvisar då kunde de använt till något betydligt vettigare. 

Polisen hade samlat ihop ett nittiotal bråkstakar som de föst in i en buss. Vilken lyx! De kunde använt en djurtransport i stället för beteendet som uppvisas är inte mänskligt. De här nittio blev alltså avsläppta i Asmundtorp i närheten av en busshållplats, men de hann ändå inte ta sig tillbaka till matchen. Jag tycker det är alldeles för mesigt att lämna dem vid en busshållplats. Varför inte beslagta deras mobiler, ge dem en karta och en kompass och sen köra långt ut i ingenstans och lämpa av dem där. Det hade kanske fått dem att tänka till lite....eller också hade de blivit väldigt intresserade av orientering.

Klämfredag

Rasmus var ledig från skolan i fredags och för länge sen hade vi visst pratat om att åka över till Helsingör den dagen. Det hade jag alldeles glömt bort, men Rasmus har bra minne. Vi fick skjuts in till Knutpunkten och tog färjan över till Danmark. Det var inte så mycket folk på båten så vi hittade genast en plats att sitta på. De där 20 minuterna som turen tar går väldigt snabbt, känns det som, och innan vi visste ordet av var det dags att gå av färjan igen.

Anledningen till att vi åkte dit var att jag berättat så mycket om den världsberömda, goda glassen på Brostraede. Mitt på en otroligt smal gågata en bit från färjeläget ligger den här glassbutiken. Den är mycket liten och kön ringlar sig alltid lång utanför. Jag gillar inte glasstrutar annars, men deras hembakta strutar är som den godaste kaka. Den är framför allt rejält stor och krispig och inte så tunn. Vi beställde med tre kulor glass....vanilj och choklad. Ovanpå det läggs sen en klick vispgrädde och lite sylt och som grädde på moset trycks en gräddbulle fast på toppen. Vi gick och satte oss på en bänk för att äta klart. När vi ätit nästan halva glassen kom jag på att jag glömt fotografera den som jag tidigare planerat. Jag föreslog att vi skulle köpa en till glass, men Rasmus kände sig nöjd med den han ätit.

När vi gick på den stora gågatan undrade han ifall det fanns några sportaffärer där, och just då dök det upp en precis framför oss. Naturligtvis fick vi då gå inom där en sväng. Lite längre bort på gatan stod en glasmonter fylld med olika fotbollssaker som Rasmus genast blev intresserad av. Vi tittade oss omkring men kunde inte komma på vilken affär den hörde till. I en liten gränd precis bakom fortsatte skyltningen och vi gick in där. På innergården fanns en pizzeria med uteservering. Den var fullsatt. Där på väggen såg vi en skylt med en pil och förklaringen att fotbollsbutiken fanns runt hörnet. Gömd allra längst in på den här innergården fanns en liten butik som var till brädden fylld med kläder, väskor, porslin och i stort sett allt mellan himmel och jord som hade den minsta anknytning till fotboll. Det var rena paradiset för en fotbollsälskande kille.

När vi kom ut därifrån sa Rasmus att han följde gärna med mig ifall det var någon affär jag ville gå in i. Han är väldigt omtänksam. Men då var jag så trött och varm att jag ville hellre åka hem, och det förstod jag att han också gärna ville. Vi hade haft en jättetrevlig eftermiddag och kände oss nöjda båda två. Bättre kunde det inte bli.

Ett konstaterande

Jag har inte alltid rätt, men jag har aldrig fel.

Lite motsägelsefullt kanske man kan tycka. Det är en konst i sig och kunna erkänna att man har fel. De som envist håller fast vid sina principer är ganska jobbiga att ha och göra med. Man kan inte begära att alla ska rätta sig efter ens åsikter. Då är det väl bättre att diskutera och försöka komma fram till en gemensam lösning. 

Jag vet att jag är mycket envis, men jag är i varje fall inte så envis att jag inte kan erkänna att jag har fel.....de få gånger det inträffar.

Baden Baden

För många år sedan så köpte vi två Baden Baden stolar att ha i trädgården. De var jättesköna att ligga i för dynan var tjock som en lyxig madrass. Många gånger hände det att när man skulle fälla tillbaka ryggstödet, så fastnade fingrarna i den där lyftanordningen vid handtagen. Milda makter så ont det gjorde. Till sist lärde jag mig givetvis hur jag skulle göra utan att bli skadad. Med ryggstödet nerfällt så mycket det gick och fotstödet uppfällt blev det som en enklare säng. Ibland kunde det faktiskt hända att man nästan "nickade till".

Med åren blev stolarna ganska slitna och den där fällanordningen strulade ordentligt. Till sist fick de ge sig av till tippen och jag har inte direkt saknat dem. Men när jag såg en annons i en butik i närheten började jag bli lite nostalgisk. Det var trots allt skönt med en mjuk sängstol. Nu är det åter två stolar på plats i trädgården. Förra gången vi hade Baden Baden stolar låg jag och läste böcker eller tidningar när jag fällt ner ryggstödet, men nu kan jag välja på att ha iPaden med mig i stället om jag vill. Med hjälp av den kan jag läsa både dags-, vecko- och facktidningar, böcker, leta efter information om i stort sett allting, maila, och blogga. Mobilen har jag alltid med mig och när det blir kaffedags kan jag skicka ett sms till Göran att jag vill ha en kopp kaffe med mjölk. Förhoppningsvis  ligger inte han i en likadan stol i närheten och skickar ett sms till mig med samma önskemål. Det blir lite av Moment 22 då.

Potatis eller ris?

Jag tycker om ris och pasta av allehanda slag. Jasminris är jättegott och det är även bulgur. Pasta finns att få i olika färger och former och det äter jag gärna till middag. Något som jag däremot försöker undvika så mycket som möjligt är vanlig kokt potatis. Det är så intetsägande. I så fall ska det vara nypotatis eller mandelpotatis. Matjessill med nypotatis eller surströmming med mandelpotatis är riktiga delikatesser. Där är Göran och jag inte alls överens. För honom så är det bara kokt potatis som gäller och helst då King Edward. En potatis som är helt omöjlig att koka. Jag provar med en sticka med jämna mellanrum för att se om de är genomkokta, men för det mesta är de stenhårda inuti mitten. När jag då en liten stund senare ska testa så ligger det bara en grötig massa av King Edward i kastrullen. Man kan väl inte stå vid spisen hela tiden potatisen kokar och sticka i den precis som om det var en voodoodocka?

Eftersom det är jag som står för matinköpen så är den potatissorten portförbjuden här, men ibland lyckas den ändå smyga sig in. Senast var till Årskalaset som vi hade i fjor sommar. Eftersom vi firade alla familjemedlemmar så fick alla presenter. Rasmus hade lyssnat på morfar när han beklagade sig över att det var så länge sedan han åt en riktigt god potatis....dvs. King Edward. Som den omtänksamme kille Rasmus är så köpte han en påse King Edward potatis och packade in fint i presentpapper. Den förärades morfar på kalaset. Det blev en mycket uppskattad present.