Jag kan nog inte bli brandman

....eller brandkvinna kanske det heter. Först och främst så är det klart åldern som sätter käppar i hjulet och sen är det kondisen.......eller den obefintliga kondisen borde jag kanske skriva i stället. Mest av allt stupar det nog ändå på av och påklädseln, gissar jag. Jag har sett när jag varit på studiebesök med skolbarnen att i brandmännens omklädningsrum hänger alla deras kläder så de bokstavligt talat kan hoppa i dem. Stövlarna står redo med byxorna nerstoppade i skaften, så det är för dem bara att ta ett skutt ner i det hela och dra upp byxhängslena. Jackan hänger på sin plats och hjälmen ligger på hyllan. De är otroligt snabba när de klär på sig.

Att klä på mig snabbt skulle jag nog kunna jobba lite på, för jag tycker inte jag är så sölig när jag tar på mig mysbyxor och T-shirt på morgonen och sticker fötterna i mina röda älsklingsskor. Vad jag däremot inte är så bra på är att ha kläderna så ordnade att det nästan blir som ett löpande-band-projekt. Jag får börja träna på att lägga allt i rätt ordning.

Rasmus och hans pappa har bott hos oss under tiden som Ulrika legat på lasarettet. De flesta dagar när jag hämtat honom vid skolan så ville han gärna vila en stund innan mellis. En dag när jag gick in i "hans rum" och skulle säga till att melliset var klart blev jag så full i skratt. I en hög precis intill sängen låg hans byxor. Det såg ut som om de bara hade ramlat av honom där han stod. Hade det stått ett par stövlar under kunde man nästan trott att man hamnat på en brandstation. Att hans byxor ramlar ner så där galant och lägger sig i veck är inte så konstigt egentligen för han är alldeles rak uppifrån och ner. Så ser inte min figur ut. Det kommer aldrig och ske att mina byxor bara ramlar så där snyggt ner när jag ska klä av mig. De kommer att hänga upp sig antingen på magen eller stussen och jag får allt vara så snäll och hjälpa till själv. Nej, brandkvinnsyrket är nog inget för mig.