Jag vågar

Jag minns att när jag var barn så fanns det på järnvägsstationen en jättestor personvåg, som det hette. Man skulle stiga upp på den, lägga i 25 öre och sen vänta på att det skramlade till och det ramlade ut en liten biljett i en lucka där man kunde läsa hur mycket man vägde. På den tiden var det inte alls vanligt att man hade en egen våg. Nu ingår det nästan i badrumsinredningen och det är säkert många med mig som skulle vilja slänga ut den där irriterande saken genom fönstret. Nog skulle man kunna tillverka en roligare modell. Det skulle kunna vara så att man ställde in sin önskevikt och när man då steg upp på vågen och det inte stämde med verkligheten så hände ingenting. Men om man vägde exakt det som var inprogrammerat i vågen så skulle siffrorna börja blinka i orange och det kunde gärna spelats en glad trudelutt också.

Jag skulle inte vilja se ut som de avmagrade modeller som visar senaste mode. De ser riktigt sjuka ut. Lagom är alltid bäst. Det spelar nog ingen roll vilken vikt man har. De flesta är inte nöjda ändå. Sådant går inte att diskutera, för det är så individuellt, och det som känns bra för mig är kanske helt fel för någon annan. Det måste man acceptera. Vi har alla så olika kroppsform och den påverkar vikten en hel del.

Jag är timglasformad med lite extra minuter här och där.