Dags att räkna ner

Min far berättade att när han gjorde sin militärtjänst så hade han en muckarkam som han drog av tänderna på för varje dag den sista tiden han var militär. Jag vet inte hur många tänder det är på en kam, men det kan nog vara lite olika. Syftet var ändå detsamma att när sista tanden togs bort så var det muck.

Jag har också varit inne på den linjen. Sista året jag jobbade före min pensionering berättade jag varje dag för mina arbetskamrater hur många arbetsdagar jag hade kvar. Jag trivdes jättebra på mitt jobb på Fritids bland barnen och jag hade världens bästa arbetskamrater så det var mest på skämt. Fast inte riktigt.....jag längtade verkligen efter att själv få bestämma över min tid och sen tänkte jag att jag skulle hinna göra så mycket roligt. Arbetstiderna satte lite käppar i hjulet där. Det är med glädje jag kan konstatera att jag trodde helt rätt. Det är toppen att vara pensionär, men på en punkt hade jag fel. Jag hinner inte alls med att göra så mycket som jag inbillade mig.

Mina arbetskompisar var mästare när det gällde att hitta på tokigheter, så när det var 28 arbetsdagar kvar för mig att jobba, så fick jag två presenter av dem. Den första var en muckarkalender som de hade gjort. Varje dag skulle jag dra av en lapp och då stod där hur många arbetsdagar jag hade kvar och ett litet meddelande med matnyttiga upplysningar. Den andra presenten innehöll en chokladask med hjärtformade praliner. Det fanns 20 st i den och de hade målat med krisyr på alla bitarna 20, 19, 18 osv ner till 1. När det var 20 dagar kvar skulle jag alltså få börja äta en chokladpralin också tills asken var tom.

När det var 10 dagar kvar fick jag en liten flaska champagne och här ovan är ett litet smakprov på visdomsorden de skrev till mig. Jag blev även påmind om när jag skulle lägga champagnen på kylning.

För en del år sedan bestämde jag med Katarina att jag skulle åka ner till henne och se på bröllopet när storhertigens son gifte sig. Det var en väldigt bra ursäkt för att komma ner och träffa Zoé. En tid innan det var dags att resa fick jag ett brev med en muckarkalender i.

Katarina är väldigt påhittig. När jag nu tyckte det var lite långt till påsk så ordnade hon så att jag kunde lägga in en nedräkningskalender på min blogg. Varje dag kan jag se exakt hur lång tid det är kvar innan Zoé dyker upp på infarten.

Den här sortens nedräkningar är minst lika viktiga som nedräkningen när en rymdraket ska sändas iväg. Dessutom är det betydligt billigare och mer miljövänligt.