Ibland tar den minsta sak upp största delen av ditt hjärta.
Rasmus var så orolig över att Santos skulle sövas och frågade ideligen om han klarade det och kom hem igen. Santos var 3 år när Rasmus föddes så de har växt upp tillsammans och haft mycket skoj. Santos har ju bott hos mig i omgångar och då flera månader i sträck. Då fick jag ofta packa en liten weekendväska till honom och åka iväg med honom till Kvidinge, för Rasmus ville passa honom. Rasmus har ända sedan han var liten räknat Santos som "sin" hund och Katarina har varit generös och låtit honom vara delägare. Egentligen har vi alla känt oss lite som delägare, så han har varit som en slags storfamiljshund...älskad och omtyckt av alla.
Rasmus var helt otröstlig när han fick höra vad som hänt. Santos var ju hans bäste vän. Som tur är har han en väldigt human lärare som hade full förståelse för att han inte kunde gå till skolan dagen efter. Jag hämtade honom på morgonen och han var väldigt orolig för hur det skulle kännas att komma hit när inte Santos fanns här. -"Det kommer att kännas konstigt att ingen sticker ner huvudet i min väska och kollar", sa han. Vi plockade fram foton på Santos och satte i ramar och pratade mycket om allt kul vi varit med om under åren.
Dagen efter hade han turligt nog studiedag så vi tillbringade dagen tillsammans och fortsatte att prata om alla kul minnen. Vi bestämde oss för att tänka att nu fick Santos träffa min hund Milou och eftersom gamlamormor (min mor) också var i himlen så kunde hon ta ut båda två på kisserundor bland molnen. Min mor var ingen hundmänniska, men både Santos och Milou var hennes favoriter. När hon var sjuk och bodde hos mig hade jag Santos också här i flera månader. Varje gång hon skulle lägga sig och vila så ropade hon på Santos och han kom glatt skuttande och hoppade upp i sängen till henne. Sen låg de där och sov några timmar. Så tanken på att hon nu är ute på hundpromenader är kanske inte så tokig ändå.
Så fint att Rasmus har dig i sina svåra stunder just nu. Ni ger förstås tröst åt varandra när ni sitter
SvaraRaderaner och minns Santos som troligen är ute på promenad med Milou och din mor. En underbar tanke som tröstar. Jag vet själv hur mycket en liten vän på fyra ben med svans betyder och hur länge saknaden sitter kvar. De går nog aldrig ur riktigt men tiden gör sitt. Tänker på er och sänder kramar!
Tack! Det känns så naturligt att prata om Santos med Rasmus och då kan vi alltid komma på nåt skoj och minnas.
RaderaI det trista så får man ändå trösta sig med att Santos har det bra nu, och slipper att plågas.
SvaraRaderaEn liten Santos-ängel som sitter på ett moln och är med er hela tiden.
Kramar
Det känns bra och veta att han inte har ont.
RaderaÅh, Så fint skrivet! Och jag förstår att Rasmus var otröstlig, de som inte har haft en hund kan nog inte sätta sig in i hur det är. Man mister ju sin bästa vän när hunden går bort.....
SvaraRaderaMen visst är det fint att veta att de har det bra där upp bland molnen :)
Kramar
En hund är som en bebis som aldrig blir stor. Känns bra och veta att han har det bra nu.
RaderaSå skönt för Rasmus att få prata mycket om Santos. Men jag förstår shocken då det blev så mycket mer än en tandutdragning. Stackars er allihop. / Britt
SvaraRaderaDet hjälper att prata för då är det precis som det är inte så overkligt längre utan man kan nästan acceptera det.
RaderaMina tankar går till dig och familjen... skönt att Rasmus och du kan prata och minnas tillsammans.
SvaraRaderaKram
Tack! Vi har så många roliga episoder som vi nu minns med glädje. Santos var en riktig liten buse.
RaderaMen så tråkigt! Det ska börjas att öva på sorg också, och med husdjur blir det ju oundvikligt. Mina barn förlorade nyss sin farfar och det blir mycket funderingar. Men utan glädje ingen sorg. Livet ska levas så att det känns! Kram!
SvaraRaderaÄven om man sörjer och är ledsen är det viktigt att kunna skratta. Därför tycker jag det är så viktigt att prata om allt som varit, för då avdramatiseras det hela lite. Som vuxen är det lättare att förstå, men för barn är det jobbigt med alla känslor som åker berg och dalbana.
RaderaSå klok kommentar du skrivit till Aaa, precis så resonerar jag också. Livet är både glädje och sorg och vi kan inte skydda våra barn eller barnbarn från de svåra stunderna eller de svåra känslorna. Det är ju ett sätt att bygga upp livserfarenhet.
SvaraRaderaHelt rätt att vi inte kan skydda våra barn från allt, och det är nog inte så bra att göra det heller. Nån gång måste de stå på egna ben och då är det lättare om de lärt sig att hantera svårigheter. Men visst är det tufft.
RaderaTråkigt det som hänt med Santos. Men ni tog det ju väldigt fint med Rasmus tycker jag. De måste ju få veta att sådant kan hända alla både djur och människor, det är ju oundvikligt. Och tur att de fick en hundvakt i himlen som sköte kisserundor. Det måste ha lugnat Rasmus också.
SvaraRaderaEtt fint om än tragiskt inlägg.
Ha det nu så bra det går
Det går bra, jag har själv haft husdjur det är som den gamla klyschan: livet går vidare.
Kram
Ja, livet går vidare även om det känns tufft. Vi kommer alltid att sakna Santos precis som jag fortfarande saknar Milou, men jag vet att det kommer och kännas lättare. Rasmus som är med om detta för första gången har det betydligt tuffare.
RaderaVilken härlig tanke Gunnel, att din mamma nu är ute med Santos på hundpromenader ! Det tror
SvaraRaderajag också att det är så !
Kram vännen !
Känns lättare att tänka så, och Rasmus tyckte det lät bra.
RaderaSå fint ni ändå har "skött det" - så svårt. Massa kramar
SvaraRaderaLite svårt att veta vilket som är rätt att göra. Man får gå efter magkänslan.
RaderaDet är så ledsamt när våra älskade vänner dör. Det blir så enormt tomt efter dem. Vad fint du hanterade det med Rasmus.
SvaraRaderaKram!
Det är svårt att mista en kär vän efter så många år. Jag tycker själv det känns bäst om man kan prata om saknaden och tänka på alla glada stunder man haft tillsammans.
RaderaVad skönt att ni är många som delar sorgen och minnas alla mysiga stunder med Santos. Jag vill också tro på det du skrev och berättade för Rasmus. Kram Bosse
SvaraRaderaIbland kan lite naiva tankar vara till stor hjälp.
RaderaAtt kunna få prata om en älskad kompis och hur det var tror jag är väldigt viktigt för att kunna bearbeta sorgen och saknaden.
SvaraRaderaTror säkert att Santos har många som tar hand om honom nu där han befinner sig. :)
Kram!
Så vill jag tro att det är.
RaderaSå tråkigt och jobbigt. Man saknar dom värkligen. En familjemedlem som inte finns längre .
SvaraRaderaSkickar styrkekramar till er.
När jag läser det du skriver så blir jag alldeles tårögd och sväljer mera än vanligt framför skärmen.
SvaraRaderaOch när jag läser dina rader så kan jag också känna din och Rasmus saknad efter Santos.
Så bra att du hämtade Rasmus så att ni fick prata mycket, det brukar hjälpa.
Och du så snygga fotbollsskor det blev.
Och dina frysvantar förstår jag att klistrar alla...nästa, bollar !!!
Ha det gott.
Tjingelingen från Rantamor.
Jag är otroligt glad att jag har Rasmus så nära. Vi kan hitta på så mycket kul ihop. Förstår inte varför man måste ha så dyra märken på fotbollsvantar. Det duger bra med Findus.
RaderaOh, jag sitter också här och grinar...snyft. Men så fint du tacklade barnets saknad och frågor. Jag tittar mycket på teveserier om djur och har märkt att just när något oväntat sker så blir det verkligen chockartat. Hade Santos istället börjat tackla av så smått så hade ni kunnat börja förbereda er för vad som komma skall. Fast, jag tror saknaden blir lika stor, man saknar liksom två gånger, först när man förstår att någon nära är svårt sjuk och sedan när livet tar slut. Så småningom tar ju de fina minnena över, men jag har själv mist några hundar och många katter och det är tufft. Många värmande styrkekramar från pörtet
SvaraRaderaTack! Jag är oerhört glad att Santos var så pigg hela tiden. Vi märkte inget av att han skulle ha haft ont, för han busade och hoppade som vanligt. Dagen innan vi åkte in till veterinären drog han iväg med mig på en långrunda. Han halvsprang hela tiden och vände sig om då och då för att vänta in mig. Jag hade aldrig en tanke på att det skulle vara vår sista långpromenad.
Radera