Hundraåringen som stannade kvar

Naturligtvis är det Santos jag menar. Han fyllde 14 år i december, så han börjar så sakta närma sig hundra människoår. Det är nog inte många hundraåringar som är så pigga och alerta som den här lille ulltussen. Han verkar inte ha några ledproblem, för han hoppar utan problem upp i min säng och bäddar. Det är tydligen något han tycker att jag inte är så bra på.

Nu är vi tre pensionärer i huset och vi tar dagen som den kommer. Väldigt mysigt! Jag vaknade vid sjutiden igår morse och gick upp. Jag tänkte att det var lika bra att klä på sig, så Santos kom ut på sin morgonrunda. Det tyckte inte han var nån bra idé alls. Med lock och pock kom vi ändå ut och då visade det sig att det snöat lite under natten. Santos stod en bra stund och tittade på det där vita på marken, sen gick han försiktigt nerför trappan. Usch! Det var blött! Han tittade anklagande på mig och ville vända om igen. Hur jag än försökte, så kom vi inte längre än till postlådan. Med den hastigheten vi höll räknade jag med att en normal morgonrunda före frukost som vanligtvis tar en halvtimme skulle ta minst det fyrdubbla så jag gav upp och gick in. Så fort kopplet var av sprang han och la sig på sin filt. Det dröjde inte länge förrän han sov och det fortsatte han med fram till halv 10. Då tyckte den lille sömntutan att det var morgon och dags att gå ut.

Han springer glatt iväg in i skogen när vi väl kommer ut. Vi hade sån tur att vi stötte på hans gamla "flickvän" Bella häromdagen. Det blev ett glatt återseende. Hon är en mogen dam på 11 år och verkar lika pigg som Santos. Nu är det givetvis mer spännande att ge sig in i skogen, när chansen finns att träffa på gamla bekanta.