Jag är på krigsstigen

Efter att rhodedendronbuskarna har blommat brukar vi alltid klippa dem lite. Det missade vi i fjor, så i år var det välbehövligt. Jag kapade dem lite så de inte bredde ut sig för mycket över gräsmattan och sen var jag tvungen att hämta en stege för att kunna ta på toppen också. Trots att jag stod högst upp nådde jag inte ända in mot husväggen, så det får Göran fixa sen. De får inte bli så höga att de växer över stuprännan. När jag höll på sista biten så stack det till under min handske. När jag tittade kröp det fram en otäcking...en geting! Jag blev skraj och slängde seckatören ifrån mig i rena förskräcklesen. Vilken tur att jag inte ramlade av stegen.

Jag såg inte bara en geting utan det dök upp fler och fler. Troligtvis har de byggt ett bo på baksidan av buskarna, för det läste jag att de kunde göra. Jag avskyr getingar! De har väl något slags berättigande här i livet, men inte i min trädgård. Det gjorde så vansinnigt ont efter sticket och det blev lite rött och svullet. Mitt glada humör förbyttes i ilska och jag rusade in i garaget och hittade en flaska Radar. Sen sprayade jag på toppen av rhodedendronbuskarna. Kemisk krigsföring. Jag vågar inte ge mig in bland buskarna och kolla var boet finns utan jag får fortsätta att spraya på måfå. Dessutom ska jag kolla på nätet efter fler bra tips på hur man vräker getingar. Jag är inte intresserad av att ha dem på så nära håll när nu Zoé snart kommer hit.

I morse var det kvavt så man nästan behövde syrgasmask för att kunna andas, men nu öser regnet ner. Härligt!!!! Tyvärr så tåler nog getingboet lite vatten. Jag får fortsätta att smida utrotningsplaner.