Pippi och jag

Pippi Långstrump och jag har mycket gemensamt. Först och främst så är vi lika gamla, vi gillar rött hår, vi tycker om att leta efter saker och tycker att nästan allt är användbart och sist men inte minst så är vi väldigt starka. Pippi lyfter ju lätt som en plätt en häst och jag är inte mycket sämre. Igår när jag var i trädgården och grävde upp lite lökväxter som jag ville flytta på, så böjde jag planteringsspaden.

Nu är den helt missbildad. Den påminner mer om en konservöppnare. När jag gräver med den så får jag vicka på den precis som när man öppnar en konservburk. Jag tänkte att när jag nu är så stark så kan jag säkert vrida tillbaka den till rätt form igen. Men det var lättare sagt än gjort. Jag tog i av alla krafter, men den rubbade sig inte en millimeter. Jag visade den för Göran och han såg lite förvånad ut. Han visste säkert inte att han hade en så stark fru.

Det är konstigt att en del växter hoppar runt i trädgården på eget bevåg. Jag planterade pärlhyacinter runt en stor ormbunke i fjor, och de kom upp precis som planerat, men av någon underlig anledning så dyker de upp lite här och var i trädgården med, och det godkänner inte jag. Nu letade jag reda på rymlingarna och satte ner dem där de hörde hemma.

Något som förvånar mig ännu mer är den här tulpanen som växer bland en massa stenar som ligger runt Aroniabusken. Hur den hamnat där är för mig en gåta. Jag är inte så vig att jag kan krypa in där och gräva upp den, så den får stå kvar.

Apelträdet blommar något enormt i år, så jag förväntar mig massor av småäpplen till hösten.

T.o.m. den lilla lingonplantan, som såg så skabbig ut för någon månad sedan, har börjat blomma.