Nu börjar det dra ihop sig

Nu är vi inne på sista medicinkartan. Santos får en tablett varje morgon eftersom han har hjärtbesvär. Det är inget som märks på honom, för han hoppar och skuttar som om han vore en liten valp. Hans matte hade räknat ut att medicinen skulle räcka så länge han bodde hos mig och hon hade räknat ganska så precis. På lördag kommer hans familj upp hit och ska fira påsk med oss. Det ska bli jättekul, för då får jag träffa Zoé igen. Enda nackdelen är att när de åker hem efter en vecka så följer Santos med. Han har varit här i 4 månader så det kommer att kännas väldigt tomt och konstigt.

Vi har fått in en sån bra morgonrutin. Jag, som alltid varit en sjusovare, vaknar nu pigg som en lärka tidigt på morgonen. Det första jag gör är att kolla väckarklockan, och naturligtvis ser jag inte hur mycket den är eftersom jag inte sover med glasögonen på näsan.

Jag hör hur det snarkas både från höger och vänster. När jag kikar ner på golvet bredvid min säng ser jag bara en del av en hund. Vart har resten tagit vägen? Förklaringen är att jag har en golvlång duk på mitt nattduksbord, och Santos tycker det blir en perfekt sovkoja.

Så småningom dyker han upp. Det ser mer ut som om han är redo för Blåkulla än för en skogspromenad.

Santos och jag har ungefär samma ostrukturerade morgonfrisyr, men det är inte så många ute och spatserar vid den här tidiga timmen, så det spelar inte så stor roll.

Skogen börjar redan skifta i olika gröna nyanser och det är så härligt att gå där och lyssna på fågelsången. Det är konsert varje morgon med både körsång, solsosång och trumsolo. Ibland har vi tur och kan t.o.m. få syn på trumslagaren.

Givetvis ska jag fortsätta med mina morgonpromenader i skogen, för det blir bara vackrare och vackrare där inne nu för varje dag som går, men..........

......det blir inte detsamma. Jag kommer att sakna min lille vite, krullige och gullige promenadkompis.

Jag önskar alla mina bloggläsare 

Glad Påsk