Att ramla på målsnöret....

eller att inte nå ända fram. Det är bara omskrivningar för att det man försökt sig på gått om inte precis käpprätt åt skogen så i varje fall inte åt det håll man önskade. Det kan gälla allt från idrottsprestationer till vardagliga sysslor. Jag tror att alla människor någon gång känt så. Inte är det särskilt upplyftande, men det är heller knappast världens undergång. Det är bara att ta nya tag och försöka på nytt. Har man en optimistisk inställning till saker och ting, så går det absolut lättare. Barn är så härliga för de ser inga begränsningar utan testar allt. Så synd att den naiva självkänslan bleknar med tiden.

Ibland finns den dock kvar upp i åldrarna och då brukar personen i fråga alltid bli kallad dumdristig. Det tycker jag är fel. Om man inte provar på att göra saker och ting, får man aldrig veta ifall man klarar av det. Uppfinnare inom alla områden måste ha lite av den här barnsligheten och nyfikenheten kvar, tror jag. Det sätter lite piff på tillvaron.

Själv är jag inte någon äventyrare, men jag tycker om att prova på nya saker, och jag brukar inte ha förutfattade meningar om min förmåga. Det är alltid värt att chansa. Så mycket kul jag har fått uppleva genom åren genom att inte styvnackat säga nej till allt som jag inte känt mig hemtam med. Det går att lära gamla hundar sitta.

Jag är inte uppväxt med datorer utan har blivit intresserad av det genom mina barn. Eftersom jag jobbat i skolan var det nödvändigt att jag lärde mig lite mer, och sen var jag fast. Nu lägger jag ner en hel del tid på datoranvändandet. Tänk om jag sparkat bakut och sagt att datorer var ingenting för mig. Då hade jag aldrig blivit bekant med så många trevliga människor, som jag nu har blivit genom bloggandet. Det är aldrig för sent att lära sig nya saker.