Tipp, tapp, tipp, tapp, tyst det är i huset

Den visraden passar på pricken in på mitt hus idag. Under 10 dagar så har det varit full aktivitet här med barn och barnbarn. Så härligt! Jag gillar när det är lite liv och rörelse. Nu är det alldeles för lugnt och tyst....nästan spöklikt. Zoe dök upp förra lördagen och dagen efter kom Daniel. Tyvärr har inte vädret varit det bästa under julhelgen....ingen snö utan mestadels regn och blåst. Rasmus har agerat lekledare varje dag. Det såg lite kul ut på småkusinerna, för det verkade som om de tävlade om hans gunst. Ifall han satte sig på golvet eller i soffan så skulle båda två sitta vid sidan om honom och helst uppe på honom.

Killarna hann med lite bandyträning också, annars var det mest disco för hela slanten. Det har dansats hela julhelgen och vi har fått se prov på många olika dansstilar. Alla tre är väldigt musikintresserade och det duger inte med vilken musik som helst. Det ska var lite fart och fläkt över det hela.

Tidigt i söndags morse styrdes kosan mot Luxemburg för Zoés del och vid halv 4 i morse skjutsade vi ner Daniel till Kastrup för vidare färd mot Dallas via London. Kvar hos oss nu är bara Santos. Vilken enorm tur att Rasmus bor på nästan promenadavstånd. Han kommer hit ikväll med sina föräldrar för att fira nyårsafton. Eftersom jag stått för matlagningen under juluppehållet så har dotter och svärson lovat att fixa nyårsmiddagen. Det ser jag verkligen fram emot. Då kan Rasmus och jag roa oss med något annat.

Jag önskar alla mina bloggvänner ett 

GOTT NYTT ÅR!

Adventsutmaning

4:de advent

 Idag är det den fjärde advent och dags för sista inlägget i adventsutmaningen som Annica med bloggen Det grå huset på kullen står för. Klicka på bilden här till höger så ser ni fler som är med i utmaningen

I år har jag fått tag på en stor fin kungsgran. Ibland kan det vara lite si och så med utseendet på granarna. Helst ska den ju vara jämn och fin och påminna om den granen som Disneyfigurerna Piff och Puff busar runt i. Jag vill förståss inte ha den sortens filurer med mig in i granen.

I toppen sätter jag en spira. Det hade vi alltid när jag var barn. När jag flyttade till min första egna lägenhet letade jag efter en spira som påminde om den min mor haft, och den har sedan funnits med i alla år. Den och en liten röd fågel är de äldsta julgransprydnaderna jag har.

 Det hänger många kulor och hjärtan i min gran, men det är roligt med lite variation. Jag brukar varje år köpa några nya och hänga upp.















I år fick jag tag på en hel del lite annor-
lunda jul-
prydnader.

Den guldfärgade skon köpte min dotter till mig när hon var i Dallas. 

Till barnbarnen köpte jag en liten plastgran som bara är dryga metern hög. Det passade bra med en snögubbeljusslinga i den, och några små sidenäpplen som inte går sönder även om de behandlas lite ovarsamt.

Nu vill jag passa på att önska alla mina bloggvänner och trogna läsare en riktigt 

God Jul

Juldiagnos

Jag har gått och haft ont i ena foten ett bra tag. Men det är ju så mycket att stå i den här tiden, så jag har försökt att nonchalera det och i stället käkat värktabletter. Nu är det tyvärr riktigt illa. Jag har jätteont under hålfoten och hälen. Det är inte att tänka på att få tid hos en läkare de här dagarna, så jag googlade för att själv försöka ställa diagnos. Det fanns mycket smått och gott att välja på, men jag valde hälsporre. Det lät ganska ofarligt. Faktum är att jag tror jag har ställt en helt riktig diagnos. Det stod att det var hälsenan som var överansträngd och då kunde man få något som kallades hälsporre. Jag har haft hälseneinflammation i flera omgångar så det lutar nog åt det.

För att få bukt med det hela ordinerades vila. Det låter skönt, men det är kanske svårare att genomföra. Jag har tusen och en saker som jag vill göra klart nu, och det fodras att jag kan förflytta mig för egen maskin då. Ett annat alternativ var en cortisonspruta i hälen. NEJ TACK! Det enda som ska sprutas här är vispgrädde på kladdkakemuffinsen. Jag har kvar mina kryckor från när jag hade hälseneinflammation senast. De kan jag plocka fram och vira lite glitter runt så de ser juliga ut. Jag tröstar mig med att det kunde varit värre. Jag kunde haft hälsporre i båda hälarna.

In med djurparken

Idag tänkte jag åka ner i samhället och köpa en gran. Fastän jag bor 5 minuters väg från skogen, så är det inte bara till att knalla in där och hugga sig en gran. Det tror jag inte ägarna hade gillat alls. Dessutom är det mindre arbetssamt att ta bilen och köra till granförsäljaren som nätar den och lägger i bagageluckan. Kan inte bli bekvämare.

När jag åt frukost i morse läste jag om julgranar. Det är inte bara en gran man plockar in....det är en hel djurpark också. Jag tycker de flesta djur är gulliga, så jag tänkte att strunt samma, det är väl bara kul. Sen läste jag vilka djur som följde med in i vardagsrummet. Det var hoppstjärtar, kvalster, skalbaggar, fjärilar och......SPINDLAR!!!!! Där går gränsen för vad jag räknar in som gulligt djur.

En skadedjursexpert hade uttalat sig om att de flesta djuren var nyttiga, så man behövde inte var rädd för att få in husbock eller nåt annat skumt. Hans bästa tips var att försöka identifiera krypen för att se vad det var för några filurer. Hur gör man då? Jag vågar inte ta i dem, och de flesta är nog ändå så små att det är omöjligt. Jag får kanske leka paparazzi och plocka fram kameran och zooma in gästerna. När jag sen fört över korten på datorn får jag börja leta på Google för att se om de får vara kvar eller jag ska slänga ut dem. Det verkar jobbigt. Ett tag funderade jag på om jag egentligen skulle ha någon gran i år. Men jag har ju lagt fram julgransmattan så det är klart att jag ska ha en gran. Vi blir ändå så många här över julen så några mer eller mindre kan inte göra någon skillnad.

Mjuka nyheter

Vi har en ganska stor hörnsoffa framför TV:n. Väldigt praktisk när vi är många som nu till jul, och väldigt bekväm när det bara är vi två hemma. Då kan vi halvligga från var sitt håll och titta på programmen. Den där svängda delen är en aning besvärlig att sitta i. När man lutar sig bakåt, så är det precis som om det är bara fritt fall. Ryggstödet känns mycket längre bort än på den övriga delen av soffan. Efter att ha bullat upp med kuddar så är det helt ok att sitta där nu. Jag har länge tänkt att jag skulle sy nytt överdrag till kuddarna, men det har stannat vid tanken. Men nu helt plötsligt slog energin till och jag letade fram benvitt tjockt ullgarn och stickor nr 7. Jag använde dubbelt garn så det tog inte lång tid att bli klar.

Den ena gjorde jag i mossstickning och de två andra med bara räta och aviga maskor så att en blev randig och en rutig.

Tidigare har jag haft en julgardin i mitt datarum med tomtar på, men efter ett antal år så tröttnade jag på den. Nu blev den två kuddar i stället och runt om satte jag en vinröd bård.

När Rasmus var liten köpte jag en fåtölj åt honom...i blått, för att det skulle passa till vår soffa. Den har stått nermonterad i källaren några år. Nu passade det bra att skruva ihop den igen. Men det blir ju två småttingar här i jul, så vi köpte en fåtölj till Zoé också. Naturligtvis måste de ha var sin kudde modell mini i sina fåtöljer.

Betalningsproblem

Många spår att vi i framtiden inte kommer att ha några kontanter alls. Det tror jag inte mycket på. Det blir i så fall lååååångt fram i tiden. För som det är idag, så hade det definitivt inte fungerat. Man kan betala med kort i de flesta affärer, och jag tycker det är väldigt bekvämt. Så pass bekvämt att jag sällan har några kontanter med mig, och om jag har så är det inga stora summor. Det ångrade jag djupt igår.

Jag åkte iväg till shoppingcentrat för att köpa den allra sista julklappen. Jag visste vad jag skulle köpa, så det gick snabbt att hitta presenten. Sen gick det inte så snabbt längre. Det var betydligt fler än jag som var ute och köpte julklappar. Kön var lång, och när jag tittade på kölappen jag tog, så sjönk humöret en aning. Men vad skulle jag göra? Det var bara att vänta. Kön betades av förvånansvärt snabbt och jag tänkte att det här går ju som på räls. Trodde jag, ja. Helt plötsligt var det tvärstopp....precis som hos SJ ibland. Det var tre kassor öppna och expediterna började se så konfunderade ut. De tryckte på apparaterna om och om igen, och tillkallade en annan personal som kom och började trycka på alla knappar. Till sist meddelades att terminalen hade pajat och de kunde nu bara expediera de som hade kontanter.  Det var bara till att lägga presenten och gå ut ur butiken. Jag kände inte för att gå och ta ut pengar för att sen gå och ställa mig i kö på nytt. Jag får göra ett nytt försök i morgon i stället....och då ska jag ha garderat mig och ha kontanter i plånboken.

Efter en sådan misslyckad eftermiddag kändes det väldigt bra att sätta sig i stolen hos frissan och bli ompysslad. Inte nog med att jag blev snygg i håret, jag fick också en julklapp av henne.......en stor flaska spray och en chokladkaka. Det blev ändå en ganska bra dag igår.

Grattis

Idag för 13 år sedan så föddes i Småland en liten vitkrullig Bichon Friseé....nämligen Santos. Han har alltså idag uppnått den aktningsvärda åldern 91 år. Jag följde med min dotter Katarina när hon skulle hämta hem honom. Det var en liten mjuk, ynklig sak som bara gnydde. Naturligtvis var han lite rädd och ville stanna kvar hos sin mamma. Det hade nog uppfödaren också velat, för hon grät strida tårar. Det kan inte vara lätt och ha en kennel, när man fäster sig så vid djuren. Katarina var tvungen att åka på kurs strax efteråt, och då fick han vara hos mig. Jag la en madrass på golvet så jag kunde sova där, för han ville gärna vara nära, och jag var rädd att han skulle ramla ner från min säng. Madrassen var bara 12 cm hög, så det fallet trodde jag han kunde klara. Han placerade sig på huvudkudden precis ovanför hjässan på mig...nästan som en gloria.

Santos hann bli 3 år innan Rasmus föddes och de har alltid trivts i varandras sällskap. Rasmus räknar Santos som "sin" hund, och är väldigt noga med att han ska sova över hos honom några nätter när han är i Sverige.

Det fodrades en del vaccinationer för att Santos skulle få flytta till Luxemburg, men vid provtagningen en tid efteråt visade det sig att en del måste göras om. Det betydde att han fick bo hos mig ett antal månader, för Katarina var tvungen att flytta ner och börja jobba. Jag hade absolut ingenting emot det, och jag tror inte Santos heller tyckte det var så betungande. Det var nog mest Katarina som inte gillade situationen.

När Zoé föddes tog han det som sin uppgift att vakta henne överallt. 

Även om man själv är som ett litet gosedjur, så kan det vara skönt att ha ett alldeles eget att gosa med. 

Snart kommer Santos hit och firar jul. Det bästa av allt är att han ska inte följa med sin familj tillbaka till Luxemburg. De ska nämligen åka till Dallas i februari och då kom vi på att det enklaste var att Santos stannar kvar här efter julhelgen för att slippa den långa bilresan på drygt 100 mil om någon månad igen. Han ska stanna ända till påsk. Nu kommer jag äntligen att få en promenadkompis på mina skogsrundor.   

Adventsutmaning

3:dje advent

Jag är helt övertygad om att det finns änglar. Hemma hos mig bor det i varje fall en hel massa. Under årens lopp har jag köpt en del eller fått i present. De finns i alla storlekar och utseenden. Mesta tiden av året tillbringar de i dvala nere i källaren, men när det börjar dra sig mot jul, prasslar det till i lådorna. Nu har alla flaxat på plats och mitt hus är rena Himmelriket.

Den här lilla kvartetten håller uppsikt i köket.

I mitt datahörn flyger änglarna uppe under taket.

Jag har en gammal skänk som ger plats åt merparten av de vingförsedda. Det har visst smugit in en katt bland hermelinerna ser jag. En snögubbe!

Jag gillar gamla möbler och när jag fick möjlighet att överta en stor golvspegel från en gästgivaregård, tackade jag inte nej. Det är alltid bra att kunna se sig själv i helfigur, även om man ibland önskar att det var ett sånt spegelglas som visade en retuscherad bild. Det behövdes en del förbättringar på själva ramen, men för att dölja några hopplösa skavanker, limmade jag fast en änglabård på den.

Om en vecka kommer det hit tre stycken änglar och ska bo hos mig över julhelgen. Änglar finns!

Om ni vill se fler Adventsutmaningar, så gå in här.

Konstverk i trädgården

Inte visste jag att vi hade ett konstverk i vår trädgård. Men det har vi, nämligen ett duvslag. Den sortens hus är numera uppgraderat till konst. En brittisk konstnär köpte tre duvslag i Helsingborg, som han fraktade till Stockholm. Nu står de staplade ovanpå varandra utanför Arkitektur-och designcentrum i vår huvudstad i bästa Lars Wilks anda. Först ville han ha dem placerade uppe på taket på designcentrum, men av säkerhetsskäl så placerades de på marken i stället. Simon Starling, som konstnären heter, tyckte att duvslagen såg ut som "små ufon" när de stod i hamnområdet i Helsingborg. Då ser de väl ut som "stora ufon" nu när de är tre gånger så höga. Hans förklaring till konstverket är att han tänker på de här byggnaderna som "nomadiska strukturer, saker som kan byta mening och värde när de förflyttas". Jag fattar ingenting. Ett duvslag är väl ett duvslag var det än placeras.

Sen kom jag på att jag skulle kanske också göra en konstinstallation. Om jag blandar idéer från både Simon Sterling och Lars Wilks, så skulle jag kunna få till ett konstverk som gjorde Åstorp vida känt. Jag ska redan i morgon börja ringa runt till brevduveklubbarna i närheten och höra om de har några duvslag till försäljning. Sen staplar jag dem ovanpå varandra. Då blir det nåt i stil med Nimis. Inte tror jag att byggnadsnämnden i kommunen har något emot det. Wilks har ju spikat ihop sin skräphög inne på naturskyddat område, och ingen kan få honom att ta bort det. Jag tänkte göra det i vår trädgård och vi äger själv vår tomt, så det är säkert lugnt.

Det är väl tveksamt om duvorna kommer att gilla det. Efter sina flygturer brukar de sitta på taket och spana in omgivningen. Jag tror inte att deras idé om ett duvslag påminner det minsta om en skyskrapa, så jag får nog lägga mina vilda planer på is.

Lucia

Nu är det åter dags för luciafirande. Det är något speciellt när luciatåget kommer och man hör sången. Det är många år sedan jag hade små lucior här i huset. Det första lucialinnet jag sydde hade Ulrika på sig när hon var 11 mån. Hon kunde inte gå, utan jag fick agera stöd så hon kunde gå fram till pappa och bjuda honom på en lussekatt. Jag hade köpt ett elektriskt tärnljus till henne och i håret hade hon en glitterkrans. När hon växt ifrån lucialinnet fick Katarina överta det, och nu är det i Zoés ägo.

Jag såg ett mönster på en virkad luciakrona som jag tyckte var så söt. Den har jag gjort till Zoé och skickat ner till henne. Jag virkade ett tärnljus med ifall hon inte skulle gilla kronan. Man slipper bekymra sig för om batterierna fungerar och brandrisken är minimal.

Sista torsdagen

Idag är det den femte och sista torsdagen av årets lite annorlunda torsdagar. Den 4/4, 6/6, 8/8, 10/10 och idag 12/12 är alla torsdagar. En lite märklig sifferkombination...precis som gårdagens 11/12-13. När jag någon gång tippar så försöker jag alltid hitta ett siffersystem, som har någon betydelse för mig, som min födelsedag eller mina barns eller något telefonnummer. Ganska onödigt egentligen, för jag lyckas aldrig vinna ändå. Men någon gång kanske det slår in, och då kommer den här sifferkombinationen för alltid att förknippas med tur.

Det finns människor som har ett makalöst sifferminne. De kommer ihåg telefonnummer och registreringsnummer i åratal efter de hört det första gången. Sån är inte jag. Jag minns en gång jag var nere på lasarettet i Lund och då skulle man i informationsluckan få ett parkeringstillstånd för att få parkera gratis inne på området. Vi hade nyligen bytat bil, så när jag fick frågan om registreringsnummer stod det först helt still i skallen, sen nämnde jag numret på den gamla bilen. När jag skulle placera lappen på insidan av rutan upptäckte jag mitt misstag, och det var aningen pinsamt att gå tillbaks och berätta att jag inte hade kommit ihåg mitt eget registreringsnummer.

Gäddhäng och djupa urringningar

Vi tittade på Nobelfestligheterna igår kväll och det var lite annorlunda mot vad det brukar. Det första jag la märke till var att publiken var väldigt livlig och visade högljutt att de ville hylla pristagarna. Det lät nästan som på teatern efter föreställningen. Kul när det inte är så stelt. Visst var de värda all uppskattning. Jag tycker det är intressant att lyssna på de som presenterar pristagarna. Även om det som de forskat fram är helt obegripligt för de flesta, så lyckas presentatören berätta om det på ett humoristiskt och målande sätt. Att de jämför och drar in vardagliga saker när de förklarar gör att man faktiskt lyssnar på vad de säger.

Jag vet inte om vett och etikettgurun Magdalena Ribbing var medbjuden på banketten eller om hon såg den på TV. I vilket fall som helst så måste det ha varit hennes livs värsta kväll. När jag jobbade på Fritids ordnades Nobelmiddag för barnen, och då pratade vi med dem innan om bordsskick och hur man skulle uppföra sig på en större fest. Jag måste säga att de var mycket läraktiga och de hade mycket väl platsat på gårdagens fest. Det var en dam, placerad vid honnörsbordet, som inte hade tagit skada av att ha varit med på vår genomgång. Hon satt med båda armbågarna på bordet och stödde huvudet i ena handen när hon pratade med en person på andra sidan bordet. På första sidan i tidningen idag kunde jag se att det fanns fler "trötta" gäster på banketten....både herrar och damer.

Herrarna har det väldigt bekvämt när de är bjudna på stor gala. Det är bara att ta på sig fracken som döljer nästan hela kroppen. Bara huvud och händer syns. De behöver inte fundera på varken skrynkliga halsar eller gäddhäng. Damernas klänningar var urtjusiga som vanligt, med en del märkliga undantag. Idag vill väl de flesta se betydligt yngre ut än vad de i verkligheten är. Det lyfts både här och där. Trivs man med det så tycker jag det är helt ok. Men ofta glöms halsen och dekolletaget bort. Det går givetvis att dölja men det var det en hel del damer som hade missat totalt. Jag la speciellt märke till en dam som säkerligen passerat pensionsåldern för väldigt länge sen. Hon bar en klänning med en urringning som inte var av denna världen. Det var inget fel på klänningen, men det skrynkliga skinnet som syntes i urringningen var ingen vacker syn. Dessutom var urringningen så djup att brösten levde farligt där. Minsta lilla häftiga rörelse och de hade hoppat över kanten.

Jag kan inte för mitt liv begripa varför man inte klär sig så det passar ens ålder och figur. Vår drottning är snart 70 år, men fortfarande lika vacker. Hon klär sig alltid mycket snyggt. Hennes röda klänning med tjusig, lagom djup urringning och långa ärmar tillhörde de snyggaste modellerna. Hon har säkerligen en stylist som hjälper henne med klädvalet, och jag förstår att alla inte kan ta hjälp av ett proffs. Men om man är bjuden på fest så vill man väl se i spegeln hur man ser ut i helfigur innan man åker hemifrån. Det verkade som en del av damerna på gårdagens fest bara hade kastat en snabb blick i fickspegeln.

Olika slags tillstånd

Med två veckor kvar till julafton, går jag fortfarande och väntar på att julstressen ska infinna sig. Det är nog ett tillstånd som drabbar i stort sett alla mer eller mindre. Till vilken nytta, egentligen? Kan det vara så att man förväntar sig att man ska stressa på som en galning dagarna före julafton? Man behöver ju inte lägga in tio sorters sill ifall man inte vill, när det finns att köpa färdiginlagd. Jag vill inte vara utan varken skinka eller brunkål, men numera köper jag färdigkokt skinka och gör inte mer brunkål än vad som går åt på julafton.

Förr om åren när vi gav julklappar till alla vuxna också, så brukade jag köpa presenter hela året och spara undan till julen. Jag gör fortfarande likadant även om vi nu bara ger barnbarnen julklappar. När jag kommer hem med presenterna, är jag väldigt noga med att gömma dem, så de inte ska hittas för tidigt. Lite dumt kanske. Det är ingen utav barnbarnen som rotar i mina garderober. Det går nog av gammal vana sen mina egna barn var små. Lika säkert som att jag brukar gömma paket, lika säkert är att jag varje år inte lyckas hitta alla när det är tid att slå in dem i julpapper. Då brukar jag befinna mig i ett tillstånd av total förvirring. Men det är kanske också ett tillstånd som hör julen till.

Nobelmiddagen flyttad

Enligt traditionen så delas Nobelpriset alltid ut den 10:e december och på kvällen är det den stora banketten. I år var det helt nödvändigt att ändra på det. I morgon tisdag är det nämligen fotbollsträning i Kvidinge, och den sortens evenemang går inte att flytta på. Jag läste att både Victoria och Madelaine också hade förhinder den dagen, och statsministern med. Det blir nog ändå ganska många som kommer på middagen, så jag tror inte det är någon katastrof att vi har tackat nej.

För att inte gå miste om festen och glansen helt så ordnade vi en egen Nobelfest på Granvägen i går kväll. Vi planerade matsedeln för middagen och tyckte att det skulle vara så mycket svenskt som möjligt. Rasmus var mycket bestämd när det gällde efterrätten. Det måste vara pannacotta, även om det knappast är typiskt svenskt....men gott.

Naturligtvis serverades det pannacotta dekorerad med riven choklad och mandarinklyftor och två chokladpinnar.

Till förrätten använde vi formfranska i olika geometriska former. Det är ju ofta matematikkunniga personer med på banketten, så vi ville glänsa lite. En cirkelformad macka med Asmundtorpskorv och en rektangulär leverpastejmacka med gul och röd cocktailtomat och en liten grön cornichon passade bra in. Den hjärtformade saken kom bara till för att det snart är jul och pepparkaksformarna låg framme. På den är det Herrgårdsost och havtornsmarmelad.

Huvudrätten bestod av köttbullar i tomatsås, som var kryddad med vitlök, paprika, cayennepeppar och kanel. Blandningen låter onekligen konstig, men det var faktiskt riktigt gott. Till det hade vi potatis och små gröna ärtor.

Det var en lyckad Nobelmiddag och det kändes faktiskt skönt att få äta den hemma. Då kunde vi bara slänga oss i soffan framför TV:n när vi ätit klart och kände oss proppmätta. Så hade vi aldrig kunnat göra i Stockholm.

Adventsutmaning

2:a advent

 Min farmor hade alltid pappersvepor som hon satte upp på väggen med häftstift, och det var alltid gammeldagsmönster med tomtar och djur och massor av snö. Hon köpte nya till varje jul, för de blev lite trasiga i kanterna. Det kan bero på att vi barn tittade lite väl ingående på dem. Jag har sett att det finns att köpa fortfarande, men det är lite enklare med sydda vepor, för de är inte lika ömtåliga. 

Denna stora vepa har min svärmor sytt. Vi fick den i julklapp andra året vi var gifta, så den har några år på nacken. Den är fortfarande lika fin. Jag förminskade mönstert och sydde var sin kudde till mina barn, som de hade på sina rum när de var små. Nu är det barnbarnen som sitter och känner på tomtens mjuka skägg. Det är sytt med ryaknutar. 

Min mor var väldigt duktig på att brodera och det är hon som sytt detta motivet. Det passar så bra att hänga i köket, tycker jag. Mor hade det alltid i sitt kök när vi firade jul hemma hos mina föräldrar. 

Mina barn gillade att pyssla när de var små. Båda döttrarna håller fortfarande på i samma stil. Vi brukade sitta runt köksbordet och "klippa och klistra". Ett år gjorde jag den här tavlan. Det ska föreställa en plåt med pepparkakor. Figurerna är utklippta i filt och limmade på bakgrunden, som är en tygöverklädd spånskiva. Den har alltid hängt precis innanför ytterdörren i alla år, och det känns inte som en riktig jul förrän den här tavlan är på plats.

Om du vill se fler adventsutmaningar så gå in här. 

Taket blåste av

Ja, inte på vårt hus utan på fågelhuset. När jag tittade ut genom köksfönstret i morse, såg jag att det hängde på trekvart. Det är ju i och för sig lätt åtgärdat, så vi kom nog ganska lätt undan stormen igår. Den här gången hade SMHI rätt. Det har blåst rejält, och man känner sig ganska liten då. Vilka krafter det finns i vindarna! Det är otäckt när det stormar så när det är mörkt tycker jag. Det känns så spöklikt på nåt sätt. Man kan inte se vad som händer så man har absolut ingen koll på nånting. Ljuden förvärras också alltid när det är mörkt. Jag upptäckte igår att det hörs faktiskt som om vinden ryter.

När jag slog upp tidningen i morse så var det inte så många sidor som handlade om stormen. Det som hade irriterat folk mest var alla inställda buss och tågtider. Men det var kanske också detta som gjorde att det inte blev så många olyckor att skriva om. Det blåser fortfarande en del, men inte alls i den omfattningen som igår. Nu irriterar jag mig mest på mina fönster. Innan jag satte fram adventsljusstakarna så putsade jag samtliga fönster. Det kan man inte tro ifall man försöker se ut genom dem idag.

Min son, som bor i Dallas, har berättat om hur det ibland ljuder varningssignaler när en orkan eller tromb är på ingående. Hoppas det aldrig händer när jag är på besök. På TV visas ofta filmer från katastrofområden som drabbats av översvämningar, orkaner och allt annat otyg. Då tycker jag vi kom mycket lindrigt undan även om vindstyrkan enligt experterna ibland var uppe i orkannivå. Och egentligen är det futtigt att irritera sig på skitiga fönster.

Jag längtar till jul

Fram tills jag var 13 år firade vi alltid jul hemma hos mina farföräldrar. De hade lantbruk och deras hus var stort nog för att hysa många nattgäster. Vi var alltid 12 personer varje jul och jag minns att det bäddades i nästan alla rum. Vi var 4 kusiner som hade jättekul och alltid såg fram emot de här juldagarna. Alla stannade hos farmor och farfar nästan en hel vecka och sen på nyårsafton åkte vi iväg till min faster för att vaka in det nya året. Sådana här minnen är kul att ha. När farfar inte orkade ha lantgården kvar ändrades tyvärr den här traditionen. Nu var det min mor som tog över julfirandet, men vi var fortfarande många som träffades.

I år kommer vi att bli 11 julfirare hos mig. Alla mina barn kommer hit och det är första gången som alla tre kusinerna träffas samtidigt. Det är inte det lättaste att samla alla när vi bor så utspritt. Men i år ska jag verkligen njuta av det. Jag har redan börjat förbereda så alla familjer ska ha ett eget litet krypin. Bäddsoffan är en bra uppfinning. Då kan jag använda rummen som vanligt när det bara är Göran och jag här. Att ha speciella gästrum tycker jag känns lite onödigt.

En väldigt bra sak med att vi blir så många i år är att jag måste köpa ett större matrumsbord. Jag har redan hittat ett som vi ska hämta hem i veckan. Ännu en bra sak är att då måste jag möblera om. Det här bordet är betydligt mycket större, så det betyder att jag måste flytta om på 5 skåp som jag har servis och annat i. Igår tömde jag samtliga skåp och idag åker handdukarna fram. De är mina "flytthjälpredor". En handduk under varje kant på skåpet och sen är det bara att skjuta dem över golvet, precis som på en skridskobana. Jag märkte att jag hade samlat på en del onödiga saker, och de åker till tippen nu. Ibland fodras en ommöblering för att man ska upptäcka det.

Snart kan jag bädda sängarna till barnbarnen så de kan sova gott här. Det är väldigt vad tiden går långsamt i år.

När katten är borta....

......dansar råttorna på bordet heter det ju. Men det stämmer inte hos mig. Här är det fåglarna som dansar på bordet. Katten som strök runt här tidigare har gett upp. Nästan inga fåglar sitter på marken och pickar frön mer. De har ett väldigt dåligt bordsskick måste jag säga, för de skvätter och sprätter i maten så det visslar om det. Nu hamnar allt på bordsskivan i stället för på marken, och de har kommit på att om maten är slut på ovanvåningen, så är det bara att gå en våning ner.

Solrosen som jag la ut till dem är tömd på frön, men jag tyckte att den passade bra som uppläggningsfat, så jag smetade på lite jordnötsmör och doppade den i solrosfrön. Nu är den populär igen.

Blåmesen är nog allätare, för den smaskade glatt i sig saffransbullarna. Tur att inte alla är lika kräsna.