Safirbröllop

Om fem år kommer det att bli en hejdundrande fest hos oss. Då har vi varit gifta i 50 år och ska fira Guldbröllop. Idag är det alltså bara 45-årsjubileum så det blir ett ganska lugnt firande. Safirbröllopsdag är i och för sig inte så illa det heller. Tänk så mycket som har hänt under de här åren. Vi har båda blivit pensionärer, fått 3 barn och 3 barnbarn. Det sägs ofta att man får andra intressen efter hand som man blir äldre. Det kanske stämmer ibland, men jag kan konstatera att det vi var intresserade av när vi var unga, tycker vi fortfarande är värt att ägna tid åt. Nu när inte jobbet inkräktar på fritiden längre, så har man också all tid i världen att göra det man gillar mest av allt. En inte oäven känsla.

När jag sorterade i källaren tog jag fram min brudklänning och blev lite nostalgisk. Jag har alltid älskat att sy kläder, och brudklänningar är något speciellt. Min egen brudklänning fick jag däremot inte sy eftersom min mor var väldigt vidskeplig. Enligt henne skulle jag då i framtiden få fälla lika många tårar som stygn jag sydde. Jag tror inte för ett ögonblick på sådant, men för att göra henne nöjd köpte jag en färdig klänning. Det var i slutet på 60-talet då kortkort var på modet. Klänningen jag köpte var så kort att det följde med ett par puffbyxor att ha under den. Ungefär som när man köper till småflickor....klänning och byxor i samma tyg. Min tanke var att sprätta sönder byxorna och förlänga klänningen med det tyget. För att dölja sömmen som blev då köpte jag ett sammetsband att sy ovanpå. Inte ens detta blev godkänt, utan jag fick snällt gå till en sömmerska som fixade det hela.

Det är kul att ha den som minne precis som jag har min mors brudklänning kvar. När mina döttrar gifte sig fick jag den stora äran att sy deras klänningar. Ulrikas klänning var lång och hade ett långt släp, precis som den tidens mode föreskrev och Katarinas klänning var en modell i ballerinalängd efter ett Audrey Hepburnmönster.