Liten blir stor

I år fyller Emil i Lönneberga 50 år. Alla Astrid Lindgrens figurer börjar bli lite till åren komna nu. Tänk att ha en sådan fantasi och förmåga att skriva så som hon gjorde. De barn som inte hört en berättelse av Astrid Lindgren är nog lätt räknade. När jag var barn läste jag om Kajsa Kavat. Det är kanske den berättelse som har blivit minst uppmärksammad. Jag gillar den, för den berättar lite om hur vardagen var för människor förr i tiden. Mycket har blivit annorlunda, men för den skull inte alltid bättre. Att barn lämnades på trappan utanför någons dörr, som någon gjorde med Kajsa Kavat, är kanske inte så vanligt idag. Men jag tycker det var ett humanare sätt än som det man läser om idag att barn lämnas inlindade i plastkassar ute i parker eller i soptunnor.

Böckerna om Kalle Blomkvist var spännande och jag tror det var där mitt deckarintresse väcktes. Det har hållit i sig genom alla år, och via Femböckerna gick jag vidare till Agatha Christie och andra bra deckarförfattare. Astrid Lindgrens böcker har säkert varit inkörsporten för många som blivit bokslukare.  Rasmus på luffen är ännu en söt barnberättelse, och den betyder nåt speciellt för mig eftersom huvudpersonen heter Rasmus.

Den mest berömda figuren är med all säkerhet Pippi Långstrump. Idag en dam i sina bästa år. Vi är nämligen jämngamla. Hon har alltid varit min favorit. Inte bara för att hon har rött hår (som jag alltid velat ha) utan för att hon var så påhittig. Jag tror hon hade gillat att gå på loppisar. Där kunde hon hitta massor av saker som hon kunde använt. Att gå på loppis är ju lite som att gå på skattjakt. Man hittar alltid en grej som man kan förvandla till något annat. Hon hade en förmåga att göra de tristaste saker roliga, som att skura golv med skurborstar på fötterna t.ex. I hennes värld behövde man inte konstra till saker och ting. Man fick vara precis som man ville.

När jag nollade senast hade jag ett kalas med Pippitema. Placeringskorten, som var en bild på Pippi, klippte jag i två delar som två pusselbitar. En bit la jag på tallriken och den andra i en korg. Gästerna fick sen plocka en pusselbit därifrån och leta upp var den passade till. På så vis blev det en ganska kul och oväntad blandning vid bordet. Jag minns inte vad jag bjöd på, men det var inte pannkakor, även om det hade varit det mest riktiga. Barnen uppskattade sockerdricksträdet. I stället för plommon så hängde det sockerdricksflaskor från mitt plommonträd. Det trädet är bra till mycket. Jag hade faktiskt en väldigt stor krukväxt på den tiden...en Benjaminfikus. Den var nästan en meter hög. I den hängde jag lite mindre flaskor med annat innehåll för de vuxna gästerna.

Om några år fyller Pippi och jag jämnt igen. Vad ska vi hitta på då? Kanske nåt med guldpengar och apor.