Spegel, spegel på väggen där.

Någon har sagt att barnbarn är livets efterrätt, och det stämmer. Det kvittar hur stora eller små de är, det finns inga andra människor i hela världen som är lika fantastiska. Som mormor/farmor är man naturligtvis väldigt objektiv i sin bedömning. 

Jag har förmånen att få träffa Rasmus nästan hur ofta jag vill. Han går i tredje klass nu och det är mycket läxor, fotbollsträning, matcher och kompisar som tar tid, men han brukar kunna klämma in mormor lite då och då. Han är mitt första barnbarn och eftersom vi inte har så långt till varandra, så har vi alltid hittat på en massa kul saker. Det är lite besvärligare att träffa Zoé och Daniel. Där får jag förlita mig på flygbolagen, och visst går det bra, men det kan aldrig bli några spontanbesök. Zoé brukar ringa på Skype ibland för att säga godnatt eller vinka godnatt, och det är så mysigt. Daniel får vi vänta att se på Skype till helgerna, eftersom tidsskillnaden sätter käppar i hjulet där. 

När barnbarnsabstinensen blir för stor, så sätter jag mig framför datorn och tittar på foton och filmer på de små underverken. Idag hittade jag foton på alla tre i dubbel upplaga. Perfekt! Det är som att ta dubbel dos Se-på-fan-medicin. Nu klarar jag mig ett tag igen.

Rasmus beundrar sin spegelbild. Han är finklädd och ska snart ge sig iväg på bröllop. Kortet är taget för några år sedan.

Zoé sitter framför samma spegel och tycker att dockan också ska spegla sig.

 Daniel upptäckte en glad gosse i spegeln på dagis.