Jag vet hur det känns att gå på röda mattan

Nu är jag tillbaka i Sverige igen efter en kunglig semester i många avseenden. Jag fick ge mig iväg på morgonen eftersom jag gärna vill var på plats vid incheckningen i god tid. Resan ner till Kastrup tar allt som allt ungefär 2 timmar. Eftersom jag inte är någon van flygresenär föredrar jag att ha väldigt gott om tid på mig ifall något skulle gå snett.....och det gjorde det. När jag gick av färjan i Helsingör så fastnade det utdragbara handtaget på resväskan i uppläge. Det var lögn att få ner det igen. Det har hänt tidigare så jag visste att om jag öppnade väskan, drog bort fodret och tryckte på en del knappar så skulle det fixa sig. Men inte katten kunde jag stå på Kastrup och plocka ur hela väskan! Jag sa som det var till personalen att jag fick inte ner handtaget, och de var väldigt hjälpsamma och försökte på alla sätt och vis utan resultat. Väskan fick komma med ändå, men jag var tvungen att gå en bra bit iväg till en annan del av flygterminalen för att lämna in den. Sådana överraskningar är inte lämpliga när man har lite resfeber.

När jag väl kommit genom säkerhetskontollen kopplade jag av. Det finns otroligt många affärer att gå och titta i och en hel del restauranger, så tiden gick väldigt fort. När vi gott ombord på planet meddelades att vi skulle bli en aning försenade eftersom vi väntade på några VIP-gäster. Långt om länge så började det då droppa in en del människor. Först ett antal storvuxna, bistra herrar i kostym och därefter ett antal damer som bar på små löjliga runda resväskor. Jag kom på sen att det måste ha varit hattaskar. När de väl var på planet dök först kronprinsparet  Hakon och Mette Marit upp och alldeles bakom dem kom det danska kronprinsparet Fredrik och Mary. Jag har alltid inbillat mig att kungligheter åker i privatplan eller åtminstone i  något lite lyxigare än detta lilla SAS-plan. Väl framme i Luxemburg gick naturligtvis först de kungliga med uppvaktning av planet för transport till terminalen. Sen var det vi vanliga dödliga som stod på tur. Vi fick också skjuts in till terminalen...men med buss. Strunt samma. Det stod en delegation och tog emot mig med.... Zoé med föräldrar.

På lördagen var det dags för bröllop och det var avstängt lite överallt såg vi när vi gick in emot katedralen. Det var så trångt och jag tror inte att de som stod direkt utanför hade någon större chans att få en glimt av gästerna, så vi gick till ett torg bakom katedralen i stället. Där var uppsatt en jättestor bildskärm som vi kunde följa bröllopet på. Det var jag fullt nöjd med. Jag var mest intresserad av kläderna och de syntes perfekt på skärmen. Efter bröllopet gick vi till ett torg med en massa uteserveringar och skålade för brudparet i välling och champagne.

På söndagen gick Zoé, Katarina och jag en tur i staden och då kom vi förbi katedralen. Den röda mattan låg fortfarande kvar, så jag var tvungen att gå en bit på den för att känna hur det kändes. Jag trodde att den skulle vara nåt i stil med en nålfiltsmatta, men den var jättemjuk att gå på. Det skulle jag nog kunna tänka mig att göra fler gånger.