Orange

Söndagens tidning består alltid av 4 bilagor. Idag hade den ena av dem en helt orange sida, eller rättare sagt en hel sida som handlade om orange. Det stod att det är en höstfärg, och det är det ju visserligen, men den här färgen är gångbar alla årstider, om ni frågar mig. Enligt experterna så är orange en glad, intensiv och energigivande färg. Låter nästan som ett hälsopreparat. Och för mig är det så. Jag blir glad när jag ser nåt orange. När jag är ute och shoppar så dras jag automatiskt till alla kläder eller andra prylar som är orange. De lyser upp och har nåt magiskt över sig. Det stod även att den här färgen alltid är stark, för blir det för ljust så går det över i beige och blir det för mörkt så blir det brunt. Starka färger är aktiverande och speciellt orange står för livligt tänkande.

 Färgsymbolik lär inte vara särskilt vetenskapligt, men det tror jag visst att det är. Jag har mycket orangefärgat nere i mina sy och hobbyrum och där är det energi och livligt tänkande som gäller. Min gamla mascot som jag hade när jag gick i skolan är orange; Fred Flintas dinosaurie Dino. Den hade jag med mig på alla prov och jag är helt övertygad om att det var påverkan av den orange färgen som fick mig att tänka bättre. Alla i min omgivning är så vana vid att jag är helt såld på den här färgen och har accepterat att jag försöker få med så mycket orange som möjligt överallt. När Katarina gjorde "muckarkalendern" till mig såg hon till att innerringen blev orange. Ju närmare målet man kommer, desto gladare blir man och då ser man allt i ett orange skimmer.

Nu är det bara 19 dagar kvar.

Fotoutmaning

Dagens fotoutmaning hos Edith och jag och Mamma med ambitioner har temat Underifrån.

Eftersom Rasmus ända sedan han var liten alltid älskat att klättra, så har jag haft många tillfällen till att fotografera honom underifrån. Han uppskattade verkligen när mina klängrosor vissnade ner, för då hade han tillgång till en häftig klätterställning.

Lekplatsens klätterställning duger den med.

Fler som visar bilder på temat hittar ni här.

Det mest spännande

 som hänt hos mig idag är att jag dragit av ännu en flik på min" muckarkalender", och att jag har Skypat med Daniel. Han sov hela tiden, och drömde säkert nåt kul för han log med hela ansiktet.

Nu är det bara 20 dagar kvar.

Äntligen framme

Idag kände jag mig extra trött, men det var i och för sig inte så konstigt. När jag kollade min resrutt, så såg jag att jag nu var framme i Luxemburg. Det har tagit sin lilla tid. Jag har ju verkligen inte överansträngt mig. Vissa dagar har jag inte tagit ett endaste steg på den här sträckan. Nu får jag hitta på något annat att motivera mig med när jag ska motionera. Kanske leta upp var alla bloggvänner befinner sig och "besöka" dem i tur och ordning. Det sämsta med den här promenaden till Luxemburg är ju att när jag nu äntligen är framme så är jag egentligen inte det.....men snart.

Nu är det bara 21 dagar kvar.

Stora och små arbeten

Stickning och virkning är på modet nu igen. Det går i vågor. För några år sen fick man nästan gå skallgång för att hitta en garnaffär. Nu poppar de upp lite varstans. Det känns som julafton att gå in i en sån affär. Allt sunt förnuft man mot förmodan har försvinner all världens väg när man ser alla dessa garner i all världens färger. Åtminstone drabbar det fenomenet mig. Jag klämmer och känner på alla garnnystan och ser inne i huvudet hur snyggt det kommer att bli när det blir klart. Om det blir klart, det vill säga. Jag har en hel del UFOs i min källare eller OFAs borde vi väl säga här i Sverige. UFO står ju för UnFinished Objects så då får OFA stå för OFärdiga Arbeten. Hoppas verkligen inte att mitt senaste projekt hamnar i den kategorin. Efter att ha gjort så mycket till barnbarnen tänkte jag att det skulle vara kul att göra något till mig själv. Jag såg ett mönster på en poncho och hittade garn som jag tyckte om. Det är så många maskor (260st) på varje varv så det räckte inte med vanliga stickor utan jag får använda en rundsticka och sticka fram och tillbaka. Nu är arbetet ganska tungt, så efter en sisådär 10 varv eller 2600 maskor så brukar jag pausa.

För att göra nåt helt annat så klippte jag till några "dregglisar" som jag sydde till Zoé. Hon håller på att få tänder nu, det lilla livet och saglar en del. Jag hade en stor bit jersey som jag inte visste vad jag skulle använda den till och en massa stuvbitar av joggingtyg. Det blev en hel del "scarfsar" av det. Nu är de på väg till Luxemburg och jag får fundera ut nåt annat smått jag kan ha att varva med stickningen.

Nu är det bara 23 dagar kvar.

En avkopplande förmiddag

Efter gårdagens bravader så kändes det skönt att få sätta sig i fotvårdsstolen i förmiddags. Medan fötterna gottar sig i ett kar med varmt vatten, så smuttar jag på Cappuccino serverat ur en tjusig kaffekopp. Det känns hur lyxigt som helst en tisdagförmiddag. Cirka en timme tar behandlingen och vi hinner ventilera en hel del under tiden. Idag kom vi in på hur många butiker som läggs ner. När jag flyttade till Åstorp för 50 år sen så fanns det en hel del småaffärer som sålde kläder, skor, sybehör, tyg och garn bl.a. Det fanns även en hattaffär här, och damen där tog också emot nylonstrumpor för uppmaskning, som det hette. Det låter som det var 100 år sen nästan. Det fanns även en mjölkaffär, en köttaffär och 3 bagerier. Det gick i stort sett att få tag på allt man behövde.

Idag har vi kvar en klädesaffär, en tygaffär, som tyvärr inte har så stort lager av sybehör, en väsk-och barnvagnsaffär och en bokhandel. Det har kommit till två lite större mataffärer som även drar till sig folk från andra kommuner. För övrigt är det pizzerior och damfriseringar i massor. Inom en radie på två mil så ligger Helsingborg, Ängelholm och två stormarknader. Det kan inte vara lätt att vara butiksägare i Åstorp. Politikerna jobbade hårt för att få hit ett Systembolag, och det lyckades de med till slut. De försökte övertyga alla om att det skulle dra hit så mycket extra kunder till alla affärer. Pyttsan! Här finns ju knappt några affärer kvar. Det enda Systemkunderna från andra kommuner kan göra i Åstorp är att först gå till en av de många frissorna och bli fin i håret, för att sen gå in på Systemet och handla och därefter till en av de otaliga pizzeriorna och köpa en pizza innan de kör hem.

Nu är det 24 dagar kvar.

Jag har storhandlat

Idag ställde vi kosan mot Väla och IKEA. Jag vill ha medar på de nya sängarna i stället för ben, för jag tror det blir lättare att skjuta isär dem då när jag ska städa. Nya kantklädslar, kuddar, och överkast åkte också ner i vagnen. Jag tycker det är ganska kul att gå runt på IKEA för man kan alltid snappa upp nån användbar idé. Det tråkigaste är att det är så enormt stort, så man känner när man börjar närma sig kassorna att.........." jag orkar inte gå en meter till!" När vi lastat in varorna i bilen, så märkte vi att det var lunchdags, så vi vände och gick in i deras restaurang. Där lyxade vi till det med köttbullar och potatismos. När man kommer fram där de lägger upp maten gäller det att var på hugget. Det går så snabbt och säger man inte ifrån kvickt att lingon och sås kan de skippa, så dränker de tallriken i det. Där snålas inte. Något som det däremot snålas med är grönsakerna. Det fanns att köpa en pytteliten skål med lite gurkskivor och nåt annat oidentifierbart ihoprört med nån goja för 10 kr. Jag hoppade över det. Det visade sig ändå att man fick lite grönsaker till köttbullarna...en stor kvist persilja. Den var åtminstone grön.

Efter lunchen, som jag tycker är helt ok smakmässigt, så körde vi vidare till nästa affär. Där kom vi på att vi glömt en sak på IKEA. Jättekul!!!! Det var bara att sätta sig i bilen och köra dit igen. Som tur var så hade jag varit inom hälsokosten och köpt en del preparat. Där fick jag då en liten flaska ChiSan på köpet. Det är den där drycken som det sägs att man blir pigg av inom en halvtimme efter att man druckit den. När jag steg ur bilen på IKEA-parkeringen kände jag mig helt slut som människa, så jag letade fram flaskan och tog mig en liten hutt. Och kors i taket.....efter en 25 -30 minuter så skuttade jag runt på IKEA som en alpget. Fast det kan likaväl ha berott på att jag just då kom att tänka på att nu är det bara 25 dagar kvar.

Ljuva 50-tal

I dagens tidning var ett reportage om Underbara Clara och hennes blogg. För mig som var i de yngre tonåren i slutet på 50-talet var detta mycket kul att läsa. Jag kände igen mycket av det som skrevs både i tidningen och i Claras blogg ( en mycket kul och intressant blogg).

Jag undrar om det egentligen var på 50-talet som vi blev så intresserade av att ta till oss allt amerikanskt. På den tiden skrev man brev på brevpapper och lämnade på Posten, som då hade kontor i minsta lilla samhälle. Ett brevpapper jag köpte hade en bild på en tonårstjej i tunika och byxor. Tunikor var inget som var modernt alls. Det var endast de som var gravida som hade nåt oformligt på sig. Men jag hade sett en bild från USA att tonåringar gick klädda så, och jag köpte tyg och sydde mig en tunika. Kommentarerna blev klart därefter. Som tur är så har jag inte brytt mig särskilt mycket om den sortens kritik. Gillar jag nånting så är det ok för mig, jag kan inte vara alla människor till lags.

Gunilla Pontén var nog den första tonårsmodellen som blev känd. Det hade inte funnits nåt direkt tonårsmode tidigare, utan antingen var man barn eller vuxen. Så trist! Det tog lite tid innan det här modet accepterades, och främst bland de vuxna då så klart. Allt var naturligtvis inte varken snyggt, bekvämt eller praktiskt att ha på sig men som tonåring tyckte jag det var ganska skoj att provocera. Jag har bara en klänning kvar från den tiden, och den har min dotter som prydnad på sin provdocka.

Jag minns inte riktigt när neonmodet blev modernt, men jag minns att jag hade neonfärgade strumpor i grönt och orange som lyste lång väg. Kanske var det då som orange kom att bli min älsklingsfärg. Allting löstes så enkelt när man var yngre. När mina skosnören slets upp, flätade jag nya av illgrönt garn och satte dit i stället. Det är väl tveksamt ifall jag hade gjort samma idag. Men då kommer Rasmus som en räddande ängel. Han har en hel del fotbollsskor och skobanden till dem är numera så färggranna, antingen regnbågsfärgade eller i neonfärger. När han tagit av banden på ett par urvuxna skor gav han mig dem och sa: -"De här får du mormor, för du gillar ju orange." Jag ska se vilka skor de passar till. De behöver bara kortas av en aning.

Nu är det 26 dagar kvar.

Imse Vimse spindel

Att djur och människor har många likheter med varandra är nog inget nytt. Husockupationer läser vi ju om lite då och då. Det gäller oftast utdömda hus. Ibland kan jag nog tycka att det rivs lite väl mycket, och sen byggs det stora åbäken som efter ett antal år står tomma till ingen nytta. Vi har flera bevis på det i vår lilla kommun. När jag flyttade hit så var Storgatan full med gamla tjusiga byggnader. Där fanns småbutiker med varierande innehåll och två eller tre bagerier. Det mesta är borta sen länge, och det är nästan bara nya byggnader där nu. Jag kan inte påstå att det är särskilt vackert längre.  Det hade kanske inte varit så dumt om innevånarna hade ockuperat de gamla fina husen. Ockupationen jag läste om idag handlade inte om ett hus (i varje fall inte för männsikor) utan om en uttagsautomat. Den hade invaderats av spindlar, så varje gång det skulle fyllas på pengar var man tvungen att först plocka bort ett antal spindlar. Jag undrar hur många spindlar man fick med för varje hundring man tog ut. Nu har det stoppats och automaten är tom på pengar tills man fått bukt med de ockuperande spindlarna.

På ett annat ställe i Sverige var det en huligan som saboterade bilar...antenner och backspeglar bröts av bl.a. Den här gynnaren lyckades man dock få syn på och den beskrevs som Sveriges sötaste huligan. Ett konstigt epitet på en huligan, kan tyckas, men när man får veta att det var en liten rävunge så verkar det inte så konstigt längre. Trots det är nog alla övertygade om att den inte ska få fortsätta sin kriminella bana.

Nu är det 27 dagar kvar.

Ibland undrar jag

....ifall det inte är mer än jag som är aningen förvirrad. Jag tror bestämt det. Jag skickade iväg ett paket till Daniel med lite kläder och andra presenter. Det är spännande att kunna följa hela resan sen på datorn. Jag börjar med att gå in på Postens hemsida och där har jag full koll tills paketet lämnar Sverige. Sen är det stopp. Jag ringde Kundtjänst och irriterar mig varje gång på alla olika alternativ man ska trycka på. Då får man ändå inte prata med en "riktig" människa. Jag valde att bli placerad i kö och den var lång. Fast egentligen undrar jag om rösten som säger: "Du har nr 78 i kön." är programmerad att  säga en hög siffra bara för att skrämma bort kunder. Jag hade tid att vänta, så jag tänkte...strunt samma, jag kan surfa runt på nätet så länge. Den där kön betades av i hundranittio och jag hade ganska snabbt nr 1 i kön. Jag fick prata med en hjälpsam dam och hon gav mig adressen till en norsk sida så att jag kunde se när paketet kom fram till USA. Visst är det väl konstigt att om jag knappar in paketkoden på en norsk sida så kan jag följa det från Åstorp i Sverige till Dallas i USA! Kan det vara så svårt att ha den tjänsten i Sverige?

Det tog inte en vecka för paketet att komma fram och det är nu uppackat och kläderna är provade sen flera dagar tillbaka. Idag fick jag ett mail från nåt som hette UPS, att mitt paket som skickades inte kommit fram för att jag skrivit fel adress. Det här paketet skulle jag ha sänt iväg en vecka innan jag skickade det vars väg jag följde på datorn. Jag kan undra vad jag packade ner i det paketet? 

Nu är det 28 dagar kvar.

Jag ska möblera om....igen

Vädret blev bättre fram emot kvällen igår, så jag hann ut i trädgården och såga ner det som skulle bort. Nu är endast roten kvar på lagerhäggen och två höga stammar på cypressen. Det överlåter jag åt Göran att roa sig med. Jag försökte faktiskt få bort mer, men sågen ville inte som jag, så jag tyckte inte det var nån idé att envisas. För ett tag sen var jag med i en fotoutmaning och tog då en bild på vad jag trodde var sommarens sista nyckelpiga. Så fel jag hade! När jag sågade ner grenarna på cypressen, så kom det fram hur många nyckelpigor som helst och kilade runt på stammen. Tydligen hade jag stört dem.

Nu ska jag ägna mig åt inomhus jobb ett tag. Den här årstiden är ju som klippt och skuren för att möblera om och ändra på allt som över huvud taget går att ändra på. Jag misstänker att det är därför som min man inte gillar hösten. Jag, däremot, är i mitt esse nu. Idag har vi hämtat hem nya sängar. Vi har haft en dubbelsäng som var 183x200cm. En helt ok säng....tills man ska dammsuga under den. Vi har valt att ha vårt minsta rum till sovrum, och då var det så lite plats runt ikring, så jag kunde inte komma in med dammsugaren undertill. Varje gång fick Göran lyfta upp hela sängen medan jag dammsög. Nu har vi skaffat två enkelsängar som visserligen ska stå bredvid varandra, men jag orkar i varje fall dela på dem, så jag kan städa där själv. När man ändrar i ett rum, så betyder det automatiskt att man måste ändra på fler ställen i huset. HURRA! Jag kommer att ha fullt upp med inredning hela hösten.

Nu är det 29 dagar kvar.

När slutar det regna?

Igår bestämde jag mig för att idag var dagen då jag skulle såga ner cypressen. Efter frukost tog jag på jobbarkläder och hämtade såg och seckatör. Jag hann bara precis ut ur garaget, så började det att regna. Det blev till att gå in igen och hoppas på att det bara var en liten skur som drog förbi. Mycket riktigt...efter en halvtimme var det uppehållsväder igen. På med kläderna, hämta redskap och.......så börjar det att ösregna!!!!! Den här gången var det inte bara regndroppar, det var lite hagel inblandat med. Höstvädret är väldigt nyckfullt. Men jag är optimist och tänkte att det blir snart uppehållsväder, så jag satte mig vid datorn så länge. All tid måste utnyttjas.

Så mycket tid man kan lägga ner framför datorn. Det är jättelätt att fastna där. Det börjar med att jag ska leta upp en sak på nätet, och då hamnar jag helt plötsligt på nåt annat som verkar väldigt spännande, och sen leder det vidare. Till sist minns jag knappt vad det var jag sökte från början. Så enkelt det är att leta efter information idag. Man kan ju omöjligt ha böcker om allting hemma. Dessutom blir uppslagsverken ganska snabbt inaktuella, så datorn är ett bättre alternativ. Men ska jag läsa en roman, tycker jag det ger en helt annan känsla att få hålla i en riktig bok och vända sidor utan att klicka på en mus.

Det regnar fortfarande och jag har gett upp planerna på trädgårdsjobb idag. Jag tror jag går ner i syrummet i stället. Då vet jag att jag blir på gott humör igen.

Nu är det 30 dagar kvar.

Gratis akupunktur

Nu är naturen orange. Havtornsbären lyser lång väg och är färdiga för plockning, och det är nyponen också. Snart kommer de flesta löv att lysa i orange, gult eller rött. Hösten är verkligen en färgglad årstid.  Man blir glad av färg och det väger verkligen upp att det blir kallare och tidigare mörkt om kvällarna. Jag har läst en del om havtornsbär att de ska vara så C-vitaminrika och nyttiga på alla sätt och vis. I fjor köpte jag en bok som heter Havtorn och innehåller massor av recept. I år tänkte jag testa något ur den.

Idag gick jag till Makadammen, ett stort område bara några minuters väg från mitt hus. Det har tidigare legat villor där men nu är det bara ett megastort hål efter alla sprängningar som Makadamfabriken har gjort. Mycket av det som fanns i de här gamla trädgårdarna har förvildats och det är snårigt att ta sig fram där. Havtornsbuskar finns det i massor och de är överfulla med bär. Det var gott om plockare där idag, men det fanns så det räckte åt oss alla.

Havtornsbuskar och nyponbuskar står sida vid sida och snart är det väl dags att ge sig ut på nyponplockning och sen blir det slånbär, som också finns på samma område. Men först måste jag plocka ut alla taggar som sitter i mina fingrar och plåstra om mig lite.

Det är egentligen ganska bra att ge sig ut att plocka bär. Det blir alltid mer motion än vad man tänkt sig. Ofta tror man ju att det finns säkert mycket fler och större bär längre fram och så fortsätter man en bit till och ännu en bit till. Hem måste man ju ta sig till slut och det betydde att jag hade en JÄTTEBRANT backe att ta mig uppför på hemvägen. Jag stannade till när jag kommit ungefär halvvägs. Utsikten är enormt fin så det var ju klart mest därför som jag satte mig på bänken, så jag kunde ta ett foto.

 Nu är det 31 dagar kvar.

Fotoutmaning: H2O

Veckans utmaning hos Maria och Kristina har temat Vatten. Det första jag tänkte var, att det skulle bli jättelätt att hitta motiv till detta temat. Men det var inte alls så lätt, för det fanns alldeles för många motiv att välja bland och en del kunde platsa i vilket annat tema som helst också. Då bestämde jag mig för att göra det så enkelt som möjligt. Ett helt vanligt glas med rent vatten.

För oss är detta en självklarhet, men för många människor är det en utopi. Tänk så bekvämt att bara vrida på kranen och ut strömmar vatten som vi kan dricka eller använda till otaliga andra saker.  Mat kan man klara sig utan i längre perioder, men inte vatten. Det är en livsnödvändighet. Då är det väl konstigt att vi så nonchalant serverar vatten ur både papp- och plastmuggar. Vin, som visserligen är gott men inte lika nödvändigt, serveras alltid ur tjusiga vinglas. Hädanefter ska jag alltid dricka mitt vatten ur det finaste kristallglas jag äger.

Andra som visar foton på temat hittar du här.

OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS! OBS!

Nu är det 33 dagar kvar.

Min mor och jag

Idag har Sigrid namnsdag. Så hette min mor, som idag skulle ha fyllt 88 år. Tyvärr drabbades hon av leukemi och dog för lite mer än 7 år sen. När hon fått diagnosen, så sa läkarna att hon hade kanske 3-4 mån kvar att leva. Men mor struntade i det och kämpade på i drygt 12 mån. Hon bodde växelvis hos mig och min syster sitt sista år och träffade barnbarn och barnbarnsbarn väldigt ofta. Hon var en sån där riktig sagoboksmormor. Inte med grått hår uppsatt i en knut i nacken, men hon intresserade sig för att lyssna på barnen och gav sig tid med dem. Sex barnbarn hade hon och alla har så många roliga minnen av henne.

Mor var väldigt ungdomlig i sitt tänkande. Min syster och jag har haft så kul tillsammans med henne i alla år. Vi kunde prata med henne om i stort sett allting. Hon lärde oss att sy, sticka och virka när vi inte var så gamla. Jag minns hennes trampsymaskin. Jag var så kort, så jag kunde inte sitta på någon stol, för då nådde jag inte ner till trampan. Jag fick i stället stå på golvet och trampa med den ena foten. Vilket tålamod hon hade när hon skulle visa oss hur man skulle göra. Jag har många saker kvar som mor har både sytt och virkat, och de är jag väldigt rädd om.

Hon var så stolt och glad varje gång det föddes ett nytt litet barnbarn eller barnbarnsbarn. När jag nu själv har barnbarn, så förstår jag mycket bättre den känslan hon hade. 

Nu är det 34 dagar kvar

Idag kom hösten

Men jag hoppas det bara är en snabbvisit och inte ett permanent stannande än på ett tag. Himlen är jämngrå, det blåser och det har hållit på att regna sen jag gick upp i morse. Min planerade skogspromenad skjuter jag upp till en annan dag. Visserligen lär man bli vacker av regnvatten, men då tror jag det behövs nåt mer än det här finstrilande regnat om det ska ha nån verkan på mig. Jag får nog vänta tills det blir ösregn.

Idag blir det endast inomhusjobb. Jag startade med att läsa tidningen lite mer noggrant. Den kommer i 3 bilagor; först en allmän med reportage från olika kommuner och lite världsnytt, sen en sport-och ekonomibilaga och till sist en med lite familjenytt, serier och annonser. Första delen missar jag aldrig att läsa. Det kanske inte är så intressant alla dagar, men det är trots allt nyheter. Sport-och ekonomibilagan öppnar jag inte ens, det är bara min man som läser den och sista delen ögnar jag igenom som hastigast. Fast idag hade jag tid att läsa den lite mer ingående.

Det är egentligen ganska kul att läsa annonser. Jag trodde inte det fortfarande var så vanligt att annonsera om saker man vill sälja. Jag inbillade mig att de flesta sålde sina saker på Blocket. Där når man dessutom ut till fler läsare. Att Loppisar annonseras kan jag förstå, eftersom det ofta är inom ett begränsat område. Något som jag helt missat är alla annonser under rubriken Religion. De fyllde nästan 2 hela sidor. Först hade varje kommuns frikyrkor annonser och sen kom Svenska kyrkan och där var det indelat kommunvis. Det är ju väldigt dåliga besökssiffror i kyrkorna, så det är kanske en bra idé att påminna om vad som sker.

TV-programmen vet jag inte riktigt vad jag ska säga om. Där är ju smaken så olika. Min man och och jag har helt olika uppfattning om vad som är värt att titta på. Men mer än en TV vill jag inte ha. Det finns inget program som är så bra att det inte går att missa. Man kan ju i stället sitta och prata eller handarbeta eller läsa eller...listan kan göras lång. Och man behöver inte ens betala licens för de sysselsättningarna.

Nu är det 35 dagar kvar.

Grattis Rasmus

Idag fyller mitt första barnbarn 9 år. Jag tycker det känns som om de här åren bara har snurrat på i hundranittio. Jag minns fortfarande hur stolt jag var när jag var ute och promenerade med Rasmus i barnvagnen. Skolan jag jobbade på låg bara en kort bit från där Rasmus bor, så det blev många inomsvängningar där på väg hem från jobb. Jag har ju fått se allt nytt han lärt sig hela tiden, och det är en stor förmån. Även om han nu är en stor kille så är han fortfarande väldigt mån om att hålla mig informerad om allt som händer och sker i hans värld.

Redan när han gick på dagis, så ville han ha lov som skolbarnen, och då blev det så att jag passade honom. Då försökte vi alltid hitta på lite olika saker. Under ett sommarlov hade vi en lekplatstest. Vi åkte runt till olika lekparker och kollade ifall där fanns roliga saker att pyssla med och viktigast av allt om det fanns en glasskiosk i närheten. Han har alltid älskat att vara i skogen och vi har tillbringat mycket tid där med att vada i dammen, fotografera  eller bara leta efter ovanliga saker. Har man bara fantasi kan man hitta det mesta.  Och fantasi har han verkligen!

Han har ända sedan han var väldigt liten varit intresserad av brandbilar, och tittade ofta på en tecknad film om Brandman Sam och hans kompis Elvis. När han sen lekte så var han naturligtvis Sam och jag fick den stora äran att vara Elvis. En gång när vi körde hem från ett lekplatsbesök så blev det "larm". Det var bara för Sam och Elvis att sätta på sirenerna. När vi kört en bit såg jag en jättestor traktor ute på åkern och sa: "Titta, Rasmus vilken stor traktor!" Men Rasmus/Sam var inte ett dugg imponerad. Hans svar var: "Skit i traktorn, Elvis. Vi är på larm".

Jag kan inte tänka mig ett liv utan barnbarn.

Nu är det 36 dagar kvar.

Matvrak

Det har varit party i trädgården varje dag, men nu är det antagligen slut med det. När jag kom ut i morse var Aroniabusken helt rensad på bär. Då kan jag stänga den restaurangen för säsongen.

Nästa invasion blir nog inte förrän miniäpplena på mitt prydnadsapelträd är klara. Men då ska jag se till att vara först så jag får tillräckligt med pysselmaterial till när jag ska göra julgrupper.


Idag började jag på det sista "stora" jobbet vi har kvar i trädgården; nämligen att klippa ner lagerhäggen och en cypress. Lagerhäggen står precis utanför vårt sovrumsfönster och är nu så hög så det kommer aldrig in något dagsljus i det rummet. Cypressen som står bredvid är över 3 m hög och inkräktar alldeles för mycket på forsythian som står intill. Nu ska den iväg.

Jag började med seckatör och grensax så jag kom in mot mitten. Evighetsjobb!!!! Men sen gick det undan, för då åkte sågen fram. Jag har lyckats kapa halva busken i förmiddag och den andra halvan ska försvinna ikväll. Sen återstår då att tänka ut vad vi ska ha där i stället. Jag har redan superbra planer för den platsen, men jag får försöka förankra dem lite pö om pö. Annars får jag bara höra att det går inte att göra så. Det är jag förståss helt övertygad om att det gör. Kvinnor kan!

Nu är det 37 dagar kvar.

Sant eller falskt?

Ena dagen är det en slags mat som är absolut nödvändig att få i sig och nästa dag är det direkt skadligt. Likadant med olika slags sysselsättningar. Motion lär vara nyttigt och stillasittande hälsovådligt. Det finns säkert en del sanning både här och där, men hur i all världens ska jag kunna klura ut vad som är sant? Det gäller nog att använda sitt sunda förnuft i väldigt stor utsträckning. Jag tycker det blir mer och mer pekpinnar om i stort sett allting. Det blir till slut så att man inte ser skogen för alla träd. Det blir så mycket information (sann eller falsk) så det blir omöjligt att ta till sig allt och då är det enklare att strunta i det.

Glädjande nog har samtliga svenska TV-kanaler gått samman och helt självmant tagit på sig rollen som de som månar om det svenska folket. Det har nämligen framkommit att stillasittande framför TV:n inte alls är så farligt. Tvärtom! Det ger energi och välbefinnande av att titta på TV. Ja, inte vilka program som helst, så klart. Det ska vara gamla repriser, där man känner igen personerna. Då blir det precis som om man har gamla bekanta på besök. Så praktiskt! Man behöver inte tänka på att varken städa undan så man har nånstans att sitta eller tänka på vad man ska bjuda på. Det är bara att slänga sig framför TV:n i sina myskläder och känna hur man fylls med energi. Vilken tur att det finns nån som månar om vår hälsa!

Nu är det 38 dagar kvar.

Snart bär det iväg

Häromdagen fick jag ett brev från Zoé som innehöll nåt kul.....en slags muckarkalender. I mitten är det inklistrat ett foto på henne och Santos, och runt ikring är det fullt med remsor....ungefär sådana man ser på lappar man sätter upp på affärernas anslagstavla om nåt man vill sälja. Då kan intresserade köpare dra av en liten lapp där man skrivit sitt telefonnummer. Här är det däremot inga telefonnummer uppskrivna utan en massa datum. Det börjar med den 1:e sep och går ända fram till den 19:e okt.

Jag har rivit av en del remsor och idag åkte den här iväg. 

Nu är det bara 39 dagar kvar tills jag träffar Zoé. Den 19:e oktober åker jag nämligen till Luxemburg. Storhertigens son ska gifta sig och jag och en hel del kungligheter ska närvara.........fast mest av allt åker jag klart ner för att träffa Zoé.

Världens sötaste Dallasbo

Att Dallas ges på TV igen intresserar mig inte nämnvärt. Däremot är det en speciell Dallasbo som jag gärna vill se mycket av...nämligen mitt barnbarn Daniel. På bilden är han bara några timmar gammal men det ser redan ut som han har börjat fundera över saker och ting. Han undrar säkert när han ska träffa farmor och farfar för första gången.

Jag är inte bara MORMOR

Jag är FARMOR också. Igår kväll föddes Peters och Annes lille pojke i Fort Worth, Texas. Jag blev väckt tidigt i morse av att telefonen ringde.  Det är evigheter sen jag väcktes av ringsignaler, så jag fattade först inte vad det var frågan om. Men när jag såg den långa sifferraden i telefonens display förstod jag vad det gällde. Födseln var planerad till den 9 sep, så det var lite oväntat. De bor i Dallas, men eftersom Anne jobbar i Fort Worth, så bestämdes tidigt att förlossningen skulle ske där. Anne hade planerat att jobba fram tills hon skulle åka in på sjukhuset. Mammaledigheten eller föräldraledighet över huvud taget är inte lika generös där som här i Sverige. Som tur var inföll Labor Day igår så det var ingen jobbedag. 

Namnen har varit hemliga fram tills nu. Han ska heta Daniel, Richard, Hans och kallas för Daniel. Daniel är Peters andranamn, Richard fick han heta efter morfar och Hans efter farfar. Längd och vikt fick jag i amerikanska mått, så det har jag inte hunnit räkna om än. Peter har lovat maila över ett foto idag och sen blir det Skype så fort som möjligt. 

Olaglig servering?

Varje höst är det alltid ett stort antal fåglar som flyger rakt in i våra fönster till TV-rummet. Vi har altanen precis utanför, så det händer ofta att jag ser yra fåglar sitta och ta igen sig på golvet. När de kvicknat till ger de sig iväg igen, men tyvärr har ju inte alla samma tur. Visserligen speglar sig träd och buskar i fönstren, så de tror kanske att det är bara att gasa på, men så ser det ju ut hela sommaren också och då händer det inte lika ofta. Tror knappast det hjälper att jag sätter upp en "EJ genomfarts-skylt". De här vansinnesflygfärderna  brukar börja i mitten på augusti och hålla på ca en månad framåt. Jag kom på att det sammanfaller med när Aroniabären har säsong. Kan det vara nåt skumt med dem, tro? Att Sidensvansar kan berusa sig på jästa rönnbär har jag läst, men de här bären är inte jästa. Jag får kanske ändå skaffa en alkomätare och testa.

Mitt Plommoncafé gör verkligen skäl för namnet nu. Trädet dignar av plommon. Vi försöker fortfarande sitta där och äta middag. Nu behöver jag inte fundera över efterrätten längre. Det är bara att sträcka upp handen och plocka så mycket man orkar äta. Jag har inte ansökt om nått tillstånd för mitt café men jag tror nog att det är helt i sin ordning ändå. När det gäller Aroniapuben är jag inte lika säker.

Fotoutmaning med temat Sommarens sista

Åter dags för fotoutmaning hos Edith och jag och Mamma med ambitioner. Jag har funderat och funderat hela veckan vad som kunde betecknas som "sommarens sista".

 När jag var ute i trädgården igår och planterade kom helt plötsligt en liten nyckelpiga flygande och satte sig en bit ifrån mig. Jag sträckte fram handen och då kilade den kvickt upp på mina fingrar. Kan detta tro vara sommarens sista nyckelpiga som är ute och flyger? De finns visst året om, men då får man ju leta efter dem i husspringor och liknande. Den här kanske var ute på en sista sightseeing för att ha nåt kul att tänka på i vinter?