Saknar sällskap

Ibland tänker jag att det hade varit ganska kul med en liten hund som sällskap på skogspromenaderna. Det är många år sedan som jag fick lämna min lille Milou. Han var en Australisk Silkyterrier och naturligtvis världens gulligaste hund. Han älskade att springa i skogen och det fanns inte i hans tankevärld att man skulle hoppa över en motionstur bara för att det var dåligt väder. Själv har jag inte riktigt samma åsikt och självdisciplinen är kanske inte den bästa. Det är ännu besvärligare nu eftersom Göran har besvär med sin ena fot och inte kan gå med. Han har inte lämnat nåt läkarintyg till mig, så jag kör samma hårda stil som Försäkringskassan. De betalar inte ut sjukersättning till vem som helst. Här var det inte frågan om att jag skulle betala ut nåt, utan mer om han skulle bli befriad från att böta varje dag han skippade promenaderna. Vårt avtal var ju att den som inte följde med på en daglig skogspromenad fick lägga 10 kr i en sparbössa. 

Jag har travat runt i skogen nu en timmes tid. I morse hade det fruset och det såg ganska kallt ut, så jag plockade på mig rejält med kläder. Efter en stund upptäckte jag att det var ett stort misstag. Solen började komma fram och snart fick jag ta av mössa och vantar. Det hjälpte inte mycket så jag fick knäppa upp jackan och ta av fleecetröjan. Jag hade även plockat fram leggings att ha under jeansen, men de fick jag behålla hela vägen hem. Vad tänkte jag på egentligen när jag klädde på mig? Jag höll ju värmen genom att gå, precis som barn gör när de är ute och leker. Jag kom att tänka på att jag påminde väldigt mycket om min mor. Hon trodde alltid att man frös; sommar som vinter. När hon passade min son en vinter, han var nog 4 år, så klädde hon på honom först långkalsonger, sen joggingbyxor och utanpå det thermobyxor. När hon skulle sätta igång med samma antal plagg på överkroppen, tittade han på henne och sa: " Vad hade du sagt om du skulle ha tre kjolar på dig?"

I morgon ska jag gå i kortärmat.