Österlentur

Det är inte så ofta Katarina och jag kan ge oss ut på galej, bara hon och jag, sen hon flyttade till Luxemburg. Igår tog vi tillfället i akt och åkte till Österlen. Katarina släktforskar sedan något år tillbaks och ville nu åka runt lite i byarna där. Jag är född i Ystad och många av mina gamla släktingar bodde på Österlen. Det är inte så långa avstånd mellan byarna så man hinner mycket på en dag. Vi tyckte det skulle bli spännande. Speciellt som vi båda två har minimalt lokalsinne...men vi hade en alldeles ny vägkarta med oss och jag hade hållare till GPS:n fastsatt i bilen.....GPS:n glömde jag hemma.  Strunt samma! Med lite fantasi och företagsamhet kommer man långt. Vi körde raka vägen ner till Ystad och tänkte utgå därifrån. Det regnade när vi kom dit, så vi kände inte riktigt för att strosa runt i staden. I stället åkte vi runt till de olika småbyarna där mina släktingar bott. Det är märkligt hur litet allt verkar. Jag minns att jag som barn tyckte att husen var mycket större och avstånden mellan byarna enorm. Mycket är ju försvunnet och nytt har kommit till, så ibland känner man inte igen sig alls. 

Efter att ha åkt runt så Katarina fått svar på det hon letade efter kände vi att det var dags för något att äta. Vi åkte till Olof Victors Café i Glemminge. Det är både café, butik och galleri....och fullt med folk. Det är en kringbyggd gård med servering både inomhus och ute på kullerstensgården. Väldigt mysigt. Efter en surdegsbulle med ost och skinka var vi redo att ge oss vidare. I Ingelstorp finns ett antikvariat mitt i byn som väldigt passande heter Mitt i byn. När man parkerat bilen och tittar på det gamla huset får man mer uppfattningen att det är en gammal loppis som huserar här. Det visar sig helt fel. Det är jättestort när man kommer in och det finns böcker av alla de slag i bokhyllor, på bord, stolar och soffor, på golv...ja i stort sett på varje mm i huset. Rena paradiset för en bokälskare. Speciellt om man är på jakt efter lite udda böcker. Eftersom det regnade när vi var i Ystad så blev det ingen Wallandertur där. Men en liten dos mord och spänning måste man ha, så jag fyndade tre Agatha Christie-deckare. 

Efter det besöket kändes det skönt att ge sig iväg hemåt igen. Det blev en lång och innehållsrik dag, och kanske det blir en fortsättning nästa sommar när Katarina letat fram fler gamla släktingar.