Se på dina hälar, andra gör det.

Det är verkligen ett aktuellt ämne nu när det är varmt, och många går i sandaler. Före mig i kön i affären idag stod en smal, välfriserad och snyggt klädd tjej...trodde jag. När hon vände sig om visade det sig vara en dam, som jag gissar fyllt 50 för en del år sedan. Det syntes när man tittade på nära håll. Hon var fortfarande tjusig, men smink kan tyvärr inte dölja alla ålderstecken; om det nu är så livsviktigt att göra det. Har man en smal, snygg kropp är det inga större problem att klä sig i t.o.m. tonårskläder, även om man passerat den åldern för evigheter sen. Vad man däremot inte kan göra är att sminka sig som en tonåring, om man inte vill se ut som om man sökte jobb som clown på en cirkus. Det är bara att acceptera att make up-produkterna måste bytas ut mot sådana som gör ens eget ansikte rättvisa, och inte inbilla sig att man kan lura någon genom att smeta på smink så det fodras en spackelspade för att få bort allt inför kvällsrengöringen. Fast visst hade det behövts fogmassa  för att fylla ut rynkorna i den här damens ansikte. 

En annan sak som jag störde mig på var hennes hälar. Hon hade jättehöga sandaletter utan häl och tå. Tånaglarna var målade i illrött, ja fullt så långa som på bilden var de förståss inte, men hälarna hade hon totalt missat. Hade kanske varit bättre om hon målat dem i stället. Då hade jag sluppit se dessa gråsvarta, spruckna klumpar sticka ut baktill på skon. Fy, så ofräscht! 

Helgfirande

Det är mycket diskuterande fram och tillbaka nu om ifall det ska införas flexibla helgdagar för alla kommunanställda i Helsingborg. Jag förstår inte riktigt problemet. Jag har en dotter i Luxemburg och en son i USA som inte längre kan njuta av våra svenska helgdagar, men som i stället fått andra dagar som respektive land firar. Det fungerar alldeles utmärkt. Risken är väl att det kan bli väldigt rörigt på en arbetsplats med individuella helgdagar. Då måste ledningen ha full koll på vem som firar vad, så de är införstådda med när och varför personen inte dyker upp på jobb. Det är kanske lättare då att göra en enkät bland personalen och utifrån den sortera så att det finns lite blandat firande på de olika avdelningarna. På det viset kunde det ju alltid finnas någon som jobbade; även vid våra s.k. storhelger. Alla har ju ett visst antal semesterdagar att ta ut under året, så det skulle klart också kunna vara en lösning.

Men varför bryr jag mig egentligen? Jag tillhör ju den lyxgruppen som firar helg varje dag.

70-tal?.....helst inte

Jag ser tillbaka på 70-talet med glädje, för då var jag småbarnsmamma och det är en av de perioder i ens liv som man inte vill vara utan. Det jag däremot inte vill ha tillbaka är 70-talsmodet. Även om jag inte var så överförtjust i allt som var modernt då, så var jag ju tvungen att prova och se vad jag tyckte. Man ska aldrig döma ut nånting innan man övertygat sig om att det är helt fel. Idag förstår jag inte vad jag tänkte på när jag köpte mig ett par platåskor. De var inte sköna att gå med och inte ens snygga, kan jag tycka nu i efterhand. Då använde jag dem trots det ganska flitigt. Inte vet jag hur jag fixade att hålla balansen i dem. Nu är det senaste modet i sommar med sådana här monsterdojor. Kanske i brist på fantasi hos skodesignern. Dessutom har de utsvängda byxbenen plockats fram ur sina gömställen igen. Jag är glad så länge jag slipper se några V-jeans, för det var nog det fulaste som jag har skådat. Men, som sagt, smaken är olika. Modefolket har i varje fall tänkt ett steg längre den här gången, verkar det som. Det är även modernt med stora slokhattar. Så ifall man tar på sina platåskor och vinglar in i en dörrkarm och får en stor blåtira, kan man trots det ge sig ut. Det är bara att trycka ner slokhatten över lockarna och dra ner brättet så inte ansiktet syns.

Skalmans dag

Idag firas World Turtle Day i USA. Hur pass stort det här firandet är där, vet jag inte, men det är ganska kul med alla konstiga firardagar. Varje land har ett antal mer eller mindre underliga anledningar att fira lite extra en speciell dag. Väldigt sunt! Det blir ett litet avbräck i vardagen, och det är aldrig fel. Så idag lyfter vi på hatten och hurrar för Skalman.

En hatt som verkligen är i ropet nu är den som prinsessan Beatrice bar på prinsbröllopet i London. Hatt är kanske inte rätt ord för den här skapelsen. Det var mer en slags konstruktion som egentligen inte liknade någonting.  Den har annonserats ut på Ebay och budet ligger nu på 189 000 kr. Intäkterna kommer att skänkas till välgörenhet. Då gör ju det här hattskrället ändå någon nytta.

Paraskavedekatriafobi

MAJ

13

FREDAG

Fram tills idag hade jag ingen aning om vad det betydde. Det här långa och konstiga ordet betyder att man är rädd för fredagen den 13:e. Eftersom jag inte är skrockfull, så har jag aldrig funderat så mycket på det, utan ibland bara konstaterat att....jaha, idag är det fredagen den 13:e. Allvarligt talat så tror jag inte det inträffar fler olyckor just denna dagen om man jämför med andra dagar. Kanske de uppmärksammas mer, men det gör ju knappast den här speciella dagen till en otursdag. Om saker och ting ska gå åt helsefyr så gör de det oberoende av datum och veckodag. 

Men idag började jag faktiskt undra ifall jag varit för tvärsäker tidigare. När jag satte mig för att skriva ett nytt inlägg i morse, så kom det upp ett meddelande att Blogger var ur funktion för tillfället. Det har varit ett mycket långt tillfälle, för inte förrän nu ikväll gick det att skriva något nytt. Dessutom har två inlägg på Rasmus blogg försnillats. Förhoppningsvis kommer de tillbaka igen. Idag är det precis 1 år sedan som jag skrev mitt första blogginlägg, och det var ju knappast så här jag hade tänkt fira det.....ur funktion. 

För tillfället är det fotbollskort som gäller för Rasmus del. Bacugan och Pokemon har fått ge vika för levande människor. Idag ville Rasmus att vi skulle åka och handla sådana här kort. Jag hade ingen aning om vad de kostade, så jag undrade om han hade råd till det. "Nej, jag tänkte att du kanske kunde betala", fick jag till svar. Själv sparar han alla sina slantar till Legolandssemestern under sommarlovet. Jag försökte lite försiktigt med att jag hade nog inte så mycket pengar. "Det gör inget", sa han, "för de tar kort". 

Föräldrahuliganer

Jag läste att ett helt knattelag i Malmö hade stängts av för fortsatt spel under vårsäsongen. Stackars barn! Det var ju ingen av dem som hade varit ojust utan det var deras föräldrar som verkligen klantat sig. Efter ett, enligt föräldrarna, felaktigt domslut, hade den 16-årige domaren blivit jagad och hotad. Är det så de uppfostrar sina barn? Att om man blir orättvist behandlad är det helt i sin ordning att både hota och slåss. Vilka fina förebilder de här människorna är för sina barn. Trist att det är barnen som blir lidande. Det är egentligen föräldrarna som skulle ha ett kännbart straff. Huliganer blir ju förbjudna att gå på vissa fotbollsmatcher. Varför inte portförbjuda de föräldrar som inte fattar att de ska agera åskådare och inget annat.  

Sirapsmåndag

Varför känns alltid måndagar så sega? Det är ingen skillnad nu mot när jag jobbade. Jag har alltid avskytt måndagar. Det är kanske det som gör att resten av veckan känns helt ok. Man har en dag som man kan reta sig på och skylla alla misstag man gör på den dagen. Praktiskt! Det är ju ganska vanligt att man hör talas om "måndagsexemplar". Det kan gälla bilar eller vad slags produkter som helst.

När jag hämtat Rasmus idag så åkte vi till idrottsplatsen, för han ville träna fotboll. Väl hemma igen var det dags för mellis, men precis när han skulle sätta sig vid bordet så knackade det på dörren. Det var en kompis som ville att han skulle komma ut och leka. Helt plötsligt var han inte sugen på nåt att äta, även om han minuterna innan varit så hungrig att han kunde "äta ett hus". Det blev lek i stället för mellis. Varför händer aldrig det hemma hos mig? Att någon kommer och knackar på min dörr just när jag satt mig vid matbordet, menar jag. Då kanske min aptit också hade försvunnit och jag hade hoppat över en måltid. Måste tipsa mina vänner om det.

Slappedag

Årets största Slappedag infaller för min del alltid dagen efter teaterbesöket i Köpenhamn. När jag vaknar på söndagsmorgonen känner jag mig helt slut som människa. Så även idag. Det blir inte mycket gjort idag, det kan jag garantera. Dessutom är det väldigt hälsosamt för kroppen att ta igen sig efter ett hårt arbetspass. 

Igår var det lite bökigare att ta sig dit än det brukar. Till Helsingborg är det inga problem, och färjorna går var 20:e minut, så det var som vanligt. Nästan. Vi kom ombord på en färja som jag trodde försvann nån gång på 60-talet. Den påminde om de gamla färjorna där man gick ombord på bildäck och därefter fick ta sig till passagerardäck. Här kom vi visserligen direkt till rätt plan. Men så ofräsch den var! Det är alltid mysigt att ta nåt att dricka på överfarten, men det var inga problem att hoppa över det denna gången. Väl framme i Helsingör står normalt ett tåg inne på perrongen så det bara är att hoppa på. Väldigt tomt där! Efter en kort stund kom då tåget som skulle föra oss till Köpenhamn. 

När vi kommer fram har vi de senaste åren alltid lunchat på ett litet mysigt ställe. Det hade nu slagit igen! Det blev till att snabbt hitta ett annat lika mysigt ställe, för blodsockernivån var låg och det kändes som om det fick inte dröja för länge innan vi kunde äta. Vi hade turen på vår sida och hittade ett lugnt och rökfritt ställe. Jag avskyr när folk sitter och blåser rök i ansiktet på mig när jag äter. 

Nu var det dags att dra sig mot teaterhållet och affärerna där. Jag vet inte om danskarna använder ett annat klädstorlekssystem eller det är jag som krymper när jag kommit över sundet, men av någon underlig anledning så finns det, till plånbokens förskräckelse, massvis av kläder som passar min figur. Det finns två sätt att shoppa på; "riktigshopping" och "fönstershopping". Det blev lite av det första och mycket av det andra alternativet. Förr hade jag alltid ett anteckningsblock och en penna med i väskan, så jag snabbt kunde göra en skiss när jag såg något snyggt. Nu är det så bekvämt att bara ta upp mobilen och fotografera. 

På teatern har vi i alla år alternerat mellan platserna 4-7 på rad 4. Jag tycker snart de kunde brodera in våra namn på ett litet hörn av ryggstödet. Föreställningen var, precis som vid de andra tillfällena, helt fantastisk. Jag blir varje gång så imponerad av deras fantasi när det gäller scenkläder. Det plus bra musik, manus och skådespelare gör ju att det är svårt att misslyckas.

Så var det då dags för hemresa. Jag har läst i tidningen att det var problem med Öresundstågen, men jag trodde inte att det skulle märkas nåt av det än. Där trodde jag fel. Tåget vi skulle åka med till Helsingör var enormt försenat. När det äntligen kom och vi åkt en bit, hördes i högtalarna att tåget skulle bara gå till Snekkersten eftersom det var så försenat. Det blev till att hoppa av vid en tidigare station och ta efterkommande tåg, som FAKTISKT gick ända fram till Helsingör. Jag ska nog inte åka till Köpenhamn förrän de har fått rätsida på alla tågproblem. Att vänta är inget jag är bra på.

En försenad ursäkt

Jag är skyldig min ena dotter en ursäkt. När hon var på språkresa i Frankrike för ca 20 år sedan, så hade en av hennes kompisar fotograferat henne framför Guccis skyltfönster. Fotot var jättebra. Det enda som störde mig var att hon bar en plastkasse i handen. Framför ett Parisiskt modehus!!!!!! Jag tyckte det nästan var som att svära i kyrkan. Men jag har fått tänka om. Det senaste på catwalken nu är röda plastkassar. Alldeles för många "vanliga" människor går omkring med svindyra väskor, så nu finns det inget som skiljer dem från de rika och kända. Hur en plastaccessoar kan ändra på det övergår mitt förstånd. Om man jämför priset på den med märkesväskorna så är den extrembillig. Man behöver bara hosta upp en tusenlapp så blir man ägare till en äkta röd plastkasse. 

Nu ska jag ut och leta upp vilka affärer som har röda kassar, och sen ska jag bara handla där. Får väl bojkotta OJ och City Gross tills de kommit fram till att de måste ändra sin design. Mönstrat är för tillfället ingen trend i modevärlden när det gäller plastväskor. Bara inte affärerna höjer priset på sina kassar sen. 

Dags för nästa etapp

I morgon startar etapp nr 2 av resan med häxtema.  Blåkullaresan är avklarad och i morgon bär det av igen. I det här kalla ostadiga vädret vi har nu, så avstår jag från kvast och förlitar mig i stället på bil, båt och tåg. Ulrika och jag ska nämligen till Köpenhamn och titta på musicalen Wicked. Den handlar om två häxor och är förlagan till Trollkarlen från Oz. Recensionerna har varit enbart positiva så jag ser fram emot föreställningen.

Detta är en årlig utflykt som jag inte skulle vilja vara utan. Inte bara för att musicalerna alltid varit bra utan för att jag gillar Köpenhamn. Vi åker ner tidigt på morgonen, så vi ska hinna shoppa lite innan det är dags att ge sig till teatern. Den ligger på rakt motsatt håll mot Ströget och det är en stor fördel. Här är inte smockfullt med folk och man har en möjlighet att hitta affärer som inte finns i alla städer i hela världen. Jag är lite trött på Ströget. Det har nästan blivit som vilken gågata som helst. Det går knappast att säga om man är i Danmark, Sverige eller något annat Europeiskt land. Man hittar samma sortiment överallt.

Nu är det inte själva shoppingen i sig som är det viktigaste. Halva nöjet är att gå runt och insupa nya ideér. Alla influenser från kontinenten hamnar först i Köpenhamn innan de landar i Sverige. Stockholm känns så avlägset, så Köpenhamn får bli nån slags styvmorshuvudstad, fast i positiv bemärkelse. Pengar är växlade, långgåingskorna framplockade och Visakortet reservladdat. Köpenhamn nästa!

Åldersrelaterade intressen

Finns det regler för hur man ska uppföra sig vid en viss ålder? Det är nog snarare förväntningar. Sånt är trams! Var och en har väl rätt att göra som han eller hon själv vill. Bara för att man uppnår en viss ålder får man knappast samma intressen som alla andra jämnåriga, och speciellt inte ifall man aldrig haft gemensamma fritidsintressen tidigare. Därför förstår jag inte kungens uttalande när han fick frågan om han tänkte pensionera sig. Han tänkte inte börja mata duvor än!!!!!!! Jag är pensionär och har ett helt duvslag fullt med brevduvor i trädgården, men jag har ALDRIG matat dem och kommer ALDRIG att göra det heller. Det är min mans hobby och den tilltalar inte mig det minsta. Däremot har han matat duvor sen mer än 35 år tillbaka, så det har absolut inget med åldern att göra. Men kungen menade kanske duvorna i parken? Jag struntar i dem också.

Rätt man på rätt plats och fel kvinna på fel plats

Det stämmer verkligen in på mina erfarenheter från kvällens shoppingrunda på Väla. Jag hade en del ärenden i olika småaffärer, och det var väldigt stor skillnad på personalen. Man kan begära att de som arbetar där ska vara vänliga och hjälpsamma, annars passar de inte för det jobbet. Patronerna till min skrivare har varit på upphällningen länge, och nu senast skrev den bara ut allt i dimrosa. Alltså dags att införskaffa lite färg. Jag brukar alltid köpa mina färgpatroner på Kjell&Co. Det är inte många affärer som kan skryta med att ha så trevlig och kunnig personal. Många av dem är unga killar, och de behandlar alla kunder lika; kvinna eller man, ung eller gammal. Alla får samma service. Man vågar ställa hur dumma frågor som helst och de svara lika vänligt varje gång. Dessutom har de humor, och det uppskattar jag.

Sen behövde jag fylla på förrådet av scrapbookpapper och då finns det inte många affärer att välja bland. Anledningen till att jag handlar där är endast den att det är bekvämt när man ändå är på plats. Jag hade sån tur att det var REA på deras papper, så jag hamstrade en del. En av personalen gick ute i affären och inventerade, och tre stycken satt på var sin stol framme vid kassan. De såg väldigt upptagna ut med att prata med varandra.  Man visste inte riktigt om man vågade störa dem för att få betala sina varor. Reapriset skulle dras av i kassan, men det var nåt fel där så det stämde inte. Detta visste kassörskan om och kommenterade det till sin medarbetare. Det kunde ha räckt, tycker jag. Men nu berättade hon högt och tydligt att igår var det minsann en kund där som hade sagt till henne när hon slog in priset, att "det kostar minsann bara 6 kr". Det är mycket möjligt att den kunden sa så, men jag tvivlar på att hon använde den "gnällspiksrösten" som kassörskan härmade. Det ingår väl ändå inte i utbildningen på gymnasiets Handelsprogram att man ska göra narr av kunderna; och dessutom inför andra kunder. Jag undrar om jag sa eller gjorde nåt som expediten kommer att göra sig rolig över i morgon. I fortsättningen kör jag hellre några mil extra och handlar.

Färggrann

Igår blev det äntligen av att jag färgade håret. Jag har funderat på det så länge, men alltid har det kommit något annat emellan. Det är längesen jag köpte hem färgmedlet och jag glömde titta på bäst-före-datumet innan jag började. Men det verkar som det var ok, för färgen fastnade. Den här gången hade jag valt att färga det kastanjebrunt. Det brukar ju bli lite röda skiftningar i det på köpet. Vet inte om jag har gjort nåt fel, för det ser mer svart ut tycker jag. Men det döljer åtminstone alla gråa hår, och det var det som var meningen. Då får jag väl vara nöjd.

Jag har tidigare berättat om att jag längtade efter att bli gråhårig, men det var ju inte för att jag tyckte det var snyggt. Tvärtom! Jag hade fått för mig att jag skulle kunna skaffa mig urtjusiga hårfärger när ursprungsfärgen var grå. Så var inte fallet, men man kan inte få allt. Varför är det så mycket snyggare när en karl får grått hår än när en kvinna får det? Det heter ju att en karl har de grå tinningarnas charm, men vad ska man kalla det hos en kvinna. Ja, inte charmigt i varje fall. Det ser mer ut som damm eller spindelväv. Tack och lov att det finns hårfärgningsmedel!