Skridskoåkning

Nu har redan två veckor av vårterminen försvunnit. Precis som all snö. Det känns faktiskt lite snopet. Med all den snö vi hade i december så trodde man klart att det skulle bli en lång och snörik vinter. Men det kommer säkert mer, annars är det verkligen synd om alla vinterälskare. En fördel är att det blir lite ljusare när det är vitt på marken. Nu ser det bara trist ut. Tack och lov har det mesta vattnet försvunnit bort. Jag är tacksam att jag bor uppe på åsen, för det är inte så vanligt med översvämningar här. Skidåkningen får ta en paus nu ett tag, men det finns ju andra vintersporter.

Skridsko t.e.x. Den gamla Ishallen här i Åstorp är nog det kallaste ställe jag har besökt. Stora hål i väggarna och ingen isolering. Det var väl ganska ok för de som åkte skridsko, men det var inte nådigt att vara där som åskådare. Man fick klä på sig så man såg ut som en Michelingubbe och ändå så frös man. Ibland kändes det nästan som det var varmare utomhus. När man hjälpte barnen att snöra på skridskorna fick man göra ett uppehåll när första skridskon var färdigknuten för att blåsa liv i fingrarna. De var som istappar. Den här nya Hallen är verkligen annorlunda. Där är varmt och skönt. Man kan stå still och titta på de som åker utan att förfrysa fötterna.

Hockeyklubben har kommit med ett mycket bra initiativ, tycker jag. De erbjuder alla skolor gratis skridskoundervisning fem veckor på rad. Rasmus provade på att åka för första gången i måndags och han tyckte det var jättekul. Vi var där igår så han fick träna mer och han vill dit i morgon igen. Själv håller jag mig på behörigt avstånd från isen. Jag har vissa dagar stora problem att ta mig fram för egen maskin på barmark, så att ge mig ut på halt underlag existerar inte i min tankevärld. Speciellt inte när det fodras skridskor för att få vara på banan. Då kan jag lika gärna hoppa över skridskomomentet och plocka fram kryckorna direkt för det är ju ändå så det hade slutat.