Pusselpyssel

 

Ibland är det svårt att få livspusslet att stämma.

Då skulle man vilja fila till bitarna så de passar in.

I trädgården

 

Just nu tycker jag det är väldigt svårt att hinna med allt jag vill. Energin har inte varit på topp och det märks. Jag har massor av roliga saker som jag vill pyssla med men jag kommer aldrig till skott. Trädgården har blivit väldigt styvmoderligt behandlad en längre tid, så jag kände att nu var det verkligen dags att ta itu med den. Framför f.d. duvslaget grävde jag upp gräset som växte där och la först markduk och sen makadam. Det blev inte så kladdigt att gå där då även om det regnat. Tyvärr hann jag inte göra klart allt innan något annat dök upp. Gräset ...eller snarare ogräset...har nu tagit fart på den delen som jag inte täckt med makadam. Häromdagen bestämde jag mig för att nu skulle det åtgärdas. Marken där är ganska ojämn och jag har lagt en hel del säckar med barkmull, planteringsjord och annat där lite huller om buller. Det var inte det lättaste att ta sig fram. Jag kände mig nästan som en alpget på sommarbete, och väntade när som helst på att få höra lite joddlande.

Det är fortfarande inte klart för när jag tycker det blir för tråkigt så slutar jag. Det är jag som är chef så jag behöver inte bekymra mig om några pekpinnar. När jag gjort klart en rabatt lägger jag alltid på barkmull. Jag har märkt att ogräset får inte fäste på samma vis då och det som kommer upp blir ganska lätt att plocka bort. Det gäller förståss inte ormbunkarna. De får jag dra upp varje år. Jag fick en planta av min mor för snart 40 år sedan och den har jag delat så jag har ett litet ormbunkshörn, men jag får gallra där varje år. Det är nästan som om de lurpassar på mig för så fort jag vänder ryggen till så sticker det upp en  ny planta. Ormbunkar har funnits sen dinosaurietiden och det är inte alls konstigt. Något mer livskraftigt har jag aldrig sett maken till.

Min mor var expert på att få allt att växa. Hon hade en thuja som hon tog frö ifrån. De la hon i frysen. Hur länge de låg där vet jag inte, men så småningom planterade hon dem i en liten kruka. Plantan planterades sedan om åtskilliga gånger och till sist gick det att sätta ut den i rabatten. Jag fick en liten planta som vi grävde ner framför förrådet och det är en stor thuja nu. Jag får tukta den varje år så den inte blir så hög att jag måste använda stege för att klippa den. Den verkar lika livskraftig som ormbunkarna. 

Något som jag tycker är konstigt är det att ute i trädgården växer det mesta ganska skapligt, men jag klarar inte av växter inomhus. Min mor sa alltid att hon "pratade" med sina blommor. Jag är inte särskilt talträngd så det kanske är det som är felet. Men vad katten ska man prata med dem om?

Bronsåldern

                  

Idag har vi varit gifta i 53 år. Enligt listan för bröllopsdagar firar vi idag bronsbröllop. Jag förstår mig inte riktigt på den där listan, för nog tycker jag att guld är finare än brons och då borde det vara mer värt ju längre man varit gift. I vilket fall som helst blir det inget speciellt firande här idag....kanske lite extra gott till fikat, annars blir det som vilken annan dag som helst. 

Att leva på hoppet

 Det är inte säkert att man blir visare med åren men chansen finns.

Jag hoppas fortfarande.

En helt vanlig dag

Så här strålande glad är jag aldrig när jag vaknar på morgonen.

Den här bilden illustrerar bättre hur jag känner mig.

Det känns verkligen inte som jag har några superkrafter.

Det betyder alltså att det blir ingen morgongympa för min del.

I stället sätter jag mig framför datorn med ännu en kopp kaffe. Det är ett mycket behagligt sätt att börja dagen på.

När bloggläsandet är klart blir det några sekunder vid sminkbordet.

Jaha, Vad ska jag syssla med idag då?

Det absolut bästa är om jag får tid att sätta mig framför symaskinen. Då mår jag som bäst. 

Äta måste man och jag måste erkänna att vi är inte så noga med att hålla mattiderna. Det blir lite när vi känner för det. Frukost är nog det enda som alltid sker ungefär på samma tid varje dag, sen är det väldigt varierande beroende på vad vi sysslar med under dagen. Min farmor sa alltid att "Fint folk äter sent". 

Innan läggdags brukar jag kolla om det är något vettigt på TV. Ibland visas en deckare och då är jag fast. Jag älskar deckare och speciellt engelska sådana. De är inte så råa utan mer spännande. 

Till sist är det dags att hoppa i säng och hoppas på att morgondagen blir trevlig.