Adressändring

Om jag bodde på Mars skulle jag bara väga en fjärdedel av vad jag väger på jorden. Alltså är jag inte tjock. Jag bor bara på fel planet.

Den bästa diet jag nånsin hört talas om. Jag ska genast börja packa. 

Handtag, famntag, klapp eller kyss

När jag var barn såg jag alltid fram emot både mitt eget och kompisarnas födelsedagskalas. Förutom tårtan och godispåsarna minns jag att vi lekte olika lekar. Ifall det var både pojkar och flickor bjudna på kalaset lektes ofta Ryska posten. Den leken är troligtvis helt bortglömd idag. En fick gå ut ur rummet och vara "brevbärare" som kom med post, och en stod innanför dörren och frågade hur posten skulle överlämnas....med handtag, famntag, klapp eller kyss. Handtag, famntag, klapp och kyss är vanliga hälsningar idag även om det skiljer sig åt lite i olika länder. Här i Sverige har handslaget varit det mest vanliga i långa tider, men med mer och mer influenser från utlandet så har kramar och kindpussar nästan tagit över. Det äldst bevarade beviset på ett handslag finns på en stenrelief i Turkiet som är 2000 år gammal.

Seden att skaka hand tror man började som ett sätt att visa att man inte var beväpnad. Romarna tog tag i varandras armar för att kontrollera att de inte hade något vapen i rockärmen. I medeltida Europa sträckte riddarna ut en tom handflata för att visa att de var obeväpnade. Det ska även vara därifrån som vinkningen kommer. Naturligtvis finns inga bevis för detta men det kanske ligger ett uns sanning i det. 

Den indiska hälsningen Namaste tycker jag är så fin. Då för man ihop sina händer framför bröstet och bugar. Hälsningen har många regler och det som räknas som artigt i ett land kan vara oförskämt i ett annat. Det gäller verkligen att vara påläst så man inte skämmer ut sig. Seden att gnugga näsorna mot varandra tycker jag är den minst acceptabla hälsningen av alla. Kindpussar är ändå inte så nära och en del pussar ju bara i luften.

I Coronatider är det inte läge att använda någon av hälsningarna som förekom i Ryska posten. Det har blivit populärt med en ny hälsning där man rör vid varandras fötter. Det har visats otaliga gånger under sportsändningarna, som jag inte följer, men eftersom Göran sitter klistrad framför TV:n så går det inte att undvika vad som sker. Innan tåflörtandet var det vanligt att stöta armbågen mot den man ville hälsa på. Men är det egentligen så säkert? I butikerna står det att vi ska hålla minst 1 1/2 meters avstånd och jag mätte överarmen från min axel och fram till armbågen. Det blev drygt 30 cm. Jag tror inte jag har onormalt korta armar. Då blir det i bästa fall bara hälften av det rekommenderade avståndet. Låter man bli att nudda varandra är det väl ok, men jag har inte fastnat för detta sättet. Någon armbågshälsning kommer det inte att bli för min del. Det räcker så bra med att säga hej eller vinka. Men jag saknar att få krama om mina barnbarn.

Det är tre år sedan jag träffade alla fyra samtidigt och som det ser ut nu lär det dröja ännu ett tag innan min favoritkvartett samlas hos oss igen. 

Ny yrkeskarriär?

 Pandemin har satt många käppar i hjulet för allt det vardagliga. Givetvis är det inte lika hemskt som alla som blir sjuka, men det känns ändå lite besvärligt ibland. Att gå till tandläkaren, som jag tidigare gjort två gånger per år har pausats. Som tur är har jag väldigt sällan hål i mina tänder, men de sista dagarna har jag känt av att det ilat lite. Jag håller tummarna för att det bara är något tillfälligt, annars måste jag ringa och få en tid. Tandvärk är inget som går att tänka bort och givetvis är det så säkert det bara går att besöka en tandläkare idag. Det är ju inte så att mottagningen är nerstängd precis. 

Om man läser i tidningarna så verkar det ibland som om det skulle vara helt omöjligt att få kontakt med en läkarmottagning, men jag har upptäckt att det fungerar alldeles utmärkt. Sjukvårdspersonalen är så vänlig och hjälpsam och ger sig tid. De är beundransvärda. Vi har inte kunnat få vår vaccinering än eftersom Göran tagit en dos penicillin. Då måste man vänta två veckor minst efter att kuren avslutats. Det betyder att även jag får vänta, men eftersom vi ändå inte är ute och flyger och far, så går det bra.

Jag har alltid haft bestämda tider hos fotvårdare och "frissa", men det är inget jag vågar mig på nu längre. Ulrika köpte ett fotvårdsset med alla attiraljer som behövdes och har tagit över den sysslan hos oss. Det är väldigt bekvämt att slippa ge sig iväg, så vi kommer nog att fortsätta med det även när pandemin är över.

Frissan blir det lite besvärligare med, men jag löste det enkelt. Jag köpte ett paket hårfärgning. Den här gången valde jag mellanbrun, för jag vågade mig inte på någon av de röda nyanserna. Det hade kanske inte alls blivit den färg jag önskat, så jag får vänta med det ett tag. När jag var yngre fixade jag alltid färgningen hemma, men sen blev jag lite bekväm och lät min hårfrisörska göra jobbet i stället. Det största bekymret är klippningen. Det vågar jag mig inte på, men jag har bestämt mig för att låta håret växa. När det blir tillräckligt långt ska jag sätta upp det i en knut. Då kanske jag snart liknar en riktig sagoboksmormor/farmor. 

Det är värre med Görans frisyr. Jag skickade efter ett hårklippningsset som även skulle duga för proffs stod det, så nu har jag extraknäckt som herrfrisör ett par gånger. Det är inte det lättaste. Jag tror jag ska föreslå honom att lägga sig till med hockeyfrilla. Då behöver jag bara föna och locka till håret lite.

I mitt vitrinskåp ligger en gammal hederlig locktång......rena tortyrredskapet. Mor la den på spisplattan tills den blev het och sen lockade hon håret på mig och min syster. Ibland kom hon åt örat och det brände rejält. Jag undrar om det var någon som fick lockat håret med hjälp av locktång som kommit på uttrycket: Vill man vara fin får man lida pin. 

Uppiggande

 

Jag vet att man inte blir piggare av kaffe. Det är godis jag behöver.

Jag tycker en kombination av de två är det bästa. Jag kanske inte blir piggare men jag blir gladare. 

Göran gjorde ett bokställ som jag har på min arbetsbänk vid spisen. Det var mest när jag bakade som jag använde den att stötta receptboken mot. Det blev mindre och mindre bakande och då hittade jag en skylt som jag tyckte passade mig perfekt. Nu får bokstället agera skyltstöd i stället. 

Pusselpyssel

 

Det skrivs så mycket om hur svårt det är att få livspusslet att gå ihop. Då handlar det ofta om småbarnsföräldrar och det har jag full förståelse för. Jag minns hur svårt det var att hinna med allt man ville och förväntades göra. Men då var jag yngre, hade mer ork och energi och tänkte inte så mycket på att det skulle bli någon egentid över till mig. Jag kan inte påstå att jag saknade det, för barnen och jag pysslade mycket och gjorde utflykter i skogen, som jag också tyckte var kul. När de blev äldre ändrades deras intressen, men jag kom på att det som de gillade inte var så tokigt och jag började lyssna på annorlunda musik, såg filmer jag aldrig utan deras påverkan skulle ha sett och testade att göra nya saker. Man kan lära sig mycket av sina barn. Jag har alltid varit lite nyfiken och inte speciellt rädd för att göra bort mig. Sånt händer alla någon gång och världen går inte under för det. Efter ett tag blir den där blamagen till något skoj som man kan skratta åt.

Livspusslet kan vara svårt att få och gå ihop även när man är pensionär. Det blir givetvis andra problem som dyker upp då. Eftersom jag inte yrkesarbetar längre borde jag ju ha väldigt mycket fritid, men på nåt konstigt vis tycks den krympa mer och mer. Det beror nog på att saker och ting tar så mycket längre tid att göra nu. Jag tycker inte jag är så saktfärdig av mig, men jag blir fortare trött och då tar jag en paus. Det tycker jag att jag har all rätt att göra. Numera är jag min egen chef och om jag får säga det själv en väldigt human sådan. Hos mig prioriteras personalen. Jag är inte så vinstinriktad, men trots det så ramlar pengarna över mig. Som i år t.ex....det blev en löneökning på hela 65 kr. Göran fick några tior mer så vi har fullt sjå med att fundera ut vad vi ska göra av alla dessa pengar. Någon som har ett förslag?

Födelsedagskalas

Igår var vi bjudna på födelsedagskalas i Luxemburg. Zoé fyllde 9 år. Jag har ända sedan hennes första födelsedag alltid åkt ner och firat henne, så det kändes lite trist att behöva bryta den traditionen. Inbjudan kom via mail i förra veckan. Det var vi, kusiner, mostrar och morbröder som var inbjudna. Tiden var satt till kl 5 på kvällen. Det passade ju utmärkt för oss här i Sverige, men det var lite besvärligare för Dallasfamiljen, för det betydde att bjudningen startade kl 10 på förmiddagen hos dem. Peter och Anne jobbade, men eftersom Peter jobbar hemma så löste det sig ändå. Daniel och Hanna, som nyss fyllt 4, var hemma och kunde var med på bjudningen. 

Det är ganska vanligt att man har något slags tema på ett kalas eller en bjudning, och här fick det bli rymden. Inte för att det var så mycket stjärnor och planeter inblandade, men kalaset hölls via datorn. Även om vi var 11 personer på "kalaset" så var det inga problem med att hålla avstånd. Vi tog i rejält och hade flera mil mellan oss, men vi skippade munskydden. Efter grattandet visade Zoé vad hon fått i present. En del paket packade hon upp när vi alla såg på och då kändes det nästan som man var med på plats. 

Vilken tur ändå att man kan "ses" via datorn. I ovankanten på datorn syntes alla som var med på kalaset och sen ändrades bilden i mitten så alla kom i fokus i tur och ordning. Det gick jättebra att prata i munnen på varandra här precis som i verkligheten. Hur kul jag än tyckte att detta kalaset var, så hoppas jag verkligen att jag nästa år när Zoé fyller 10 ska kunna ge henne en födelsedagskram på riktigt.

Pokeransikte

 

Ibland känner man sig upp och ibland ner.....precis som ett spelkort.

Då önskar man att det gick och trolla fram ett trumfkort från rockärmen. 

Tusen tack för alla omtänksamma kommentarer, mail och telefonsamtal. Det har gjort mig väldigt glad och fått mig att längta tillbaka till bloggen. Jag tycker det passar bra med en mjukstart idag när jag får lite hjälp av Mimmi. Göran är hemma från sjukhuset igen och det vardagliga, som ibland kan tyckas lite trist och enahanda känns nu som rena himmelriket.