onsdag 2 januari 2019

Jag platsar inte i gänget


Gänget jag menar är givetvis Superhjältarnas gäng. Där ingår både män och kvinnor. Visserligen är det påhittade figurer, men det hade inte varit dumt att ha lite av deras gener. Ibland kan det samlas lite väl mycket jobbiga saker på en och samma gång och det sägs att en olycka kommer sällan ensam. Jag kan skriva under på det, för förra året verkade det som om någon vände upp och ner på en säck med en massa elände som hamnade just här. Då är det inte så lätt att bara ruska på sig och räkna med att otyget försvinner som när man skakar en dammvippa.


Jag har ofta ansett mig själv vara väldigt stark och trott att jag fixade det mesta. Det är inget fel med ett bra självförtroende, men vissa gånger kan det göra mer skada än nytta. Fjolårets vår och sommar var mycket intensiva med långa lasarettsvistelser varvat med diverse oförutsedda händelser. Vi hade sedan tidigare planerat in en hel del saker som skulle göras här hemmavid när det gällde trädgården och underhåll av huset både in och utvändigt, och det startades upp nu. Det blev tidiga morgnar och sena kvällar. Vi ville ha allt klart så fort som möjligt och eftersom det var så kul och hålla på med alla olika moment, så glömdes ofta vilan bort. Inbillar man sig att man är släkt med Stålmannen så ska det ju knappast behövas. 


Efter mer än 6 månaders intensivt jobbande och pysslande började jag känna mig aningen trött. Eftersom det var dags för mitt årliga läkarbesök tänkte jag att jag kunde ta upp det med min husläkare. Hon har tyvärr flippat ut helt. Jag har alltid haft låg puls, som hon aldrig har brytt sig om tidigare, men efter att en AT-läkare skickade mig till hjärtmottagningen och att läkarna där ville ha extra koll på mig, verkar det som om hon knappast vågar undersöka mig. Hon ringde och berättade att mina levervärlden var höga så jag var tvungen att åka in och få gjort ett ultraljud, och sen skulle jag in och prata med läkarna där föreslog hon. Ultraljudet visade att allt var ok, men hon gav sig inte utan ville ta fler prover. -"Ja, vi misstänker inte cancer", sa hon. Men det enda jag hörde var givetvis cancer. Jag skyller på att jag var så trött och reagerade annorlunda p.g.a. det. 


Allt detta hopblandat fick mig att må väldigt dåligt. Det kändes som jag hade en stor klump i halsen och det gjorde ont upp i öronen när jag svalde, jag fick hjärtklappning, ont i magen och mådde allmänt dåligt. Naturligtvis klickade jag in mig på Google. Jag vet inte hur många livsfarliga sjukdomar jag var helt övertygad om att jag led av. Det var rena undret att jag fortfarande var vid liv. Jag började bli förkyld och en dag fick jag andnöd och blev riktigt rädd. Då ringde jag och ville att läkaren skulle undersöka mig, men det vägrade hon. - "Du måste åka in till akuten genast", sa hon, "för det kan vara en hjärtinfarkt." Personalen på akuten var helt underbar och lugnade ner mig. De undrade varför jag över huvud taget blev ditskickad utan att min läkare träffat mig först. När jag ändå var på plats gjordes alla tester både på hjärta och lungor och allt var ok.


Det som inte var ok, var alla hjärnspöken som nu flyttat in i mitt huvud. Jag kunde inte för mitt liv få tyst på dem och det kändes som om jag skulle vilja krypa ur skinnet. Google är inte bara ett negativt forum. Här hittade jag nu information om olika avslappningstekniker, för jag misstänkte själv att mycket bottnade i ren oro och överansträngning. Jag har testat en del övningar och det förändrade inte allt, men jag får nog ge det lite tid. Dessutom har jag blivit bättre på att vila när jag känner att jag behöver det. När jag går tillbaka till mitt gamla beteende är det som om hjärnan stänger av. Man har hört talas om härdsmälta, men det existerar kanske "hjärnsmälta" också. Det är bra att jag känner av varningssignalerna och jag är noga med att ta dem på allvar. 


Jag är tacksam att jag själv kunde stoppa det här negativa i tid....givetvis med hjälp av familjen och mina snälla grannar. Min "normala" fantasi har börjat jobba igen och det dyker upp den ena fantastiska idéen efter den andra i mitt huvud nu, och jag kan se det komiska i det mesta. Något nyårslöfte hade jag bestämt mig för att inte ge i år, men jag har tänkt om. Jag lovar att försöka vara mer omtänksam om mig själv. Det är ett löfte som jag ska anstränga mig till det yttersta för att hålla. Då dröjer det förhoppningsvis inte så länge innan jag känner mig som en äkta Pantertant igen.

17 kommentarer:

  1. Det var väl ett alldeles utmärkt nyårslöfte! Och så skönt att du mår bättre nu. Alla kan vi nog bli lite trötta och stressade och då händer sånt här. Jag upptäckte på min promenad igår att jag blev trött och det brukar jag aldrig bli och plötsligt började tankarna snurra; hjärtsvikt, pacemaker, ännu mer mediciner, det blir nog inga flera resor.......
    I dag känns det bättre och det är väl bara att acceptera att man inte är 40 år längre.
    God fortsättning!
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tyvärr så kan hjärnspöken sätta igång många onödiga tankar. Det märks att man har några år på nacken. Orken är inte densamma, men så länge lusten och nyfikenheten inte drabbas kan jag acceptera det.

      Radera
  2. Såna hjärnspöken är hemska!!!
    Ta hand om dig och sätt dig ner en stund och bara njut av en kopp kaffe!!
    Svar..Det är många som tycker om Rudi.
    Ha en bra onsdag!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag försöker tänka på att ta lite fler pauser nu.

      Radera
  3. Jag känner ganska så väl igen mig i dina hjärnspöken tyvärr. I sådana lägen är en bra läkare som lyssnar verkligen A och O men din läkare på vårdcentralen agerade precis tvärtemot. Dessutom så fick jag det synnerligen goda rådet att inte googla på några sjukdomar. Minsta lilla symptom kan stämman in på att man är döende och vi amatörer har inte förmågan att tolka all information och se helheten. Så nu försöker jag lyda det rådet... Det är viktigt att vara rädd om sig själv för med åren så avtar nog superkrafterna en hel del ;-)

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att leka amatördoktor är aldrig bra. Det verkar som de flesta hjärnspöken flyttat ut nu och jag känner mig "nästan" normal igen...även om jag inte är Superwoman.

      Radera
  4. Jag tycker att du platsar i gänget. Ingenting är svårt, om det är lätt.
    Om det däremot är svårt, då kommer den sanna hjälten fram. Man tvingas till krafter man inte trodde man hade, för att ta sig igenom. Det kanske inte känns starkt, men det är starkt.
    Gott nytt år och god fortsättning! <3

    SvaraRadera
  5. Hjärnspöken är inte lätta att tas med ... skönt ätt allt verkar OK och att du förhoppningsvis släpper det som var! Jag har ett just nu som bråkar med mig, förhoppningsvis är det bara ett spöke det också!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet precis hur du känner dig. Det är som en mardröm.

      Radera
  6. Det var ett bra nyårslöfte. För du måste vara rädd om dig!
    Kram, och God fortsättning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack detsamma. Det här löftet bör jag kunna hålla hela året.

      Radera
  7. Så dumt det kan bli efter att man missuppfattat budskapet. Men bra att du styr dina tankar rätt igen, inte alldeles enkelt, men du får jobba på det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lite svårt att övertyga sig själv ibland, men det går bättre och bättre.

      Radera
  8. Det är lätt att bli lite hypokondrisk när man läser om olika sjukdomar på nätet. Liksom man förr blev "väldans sjuk" när man läste läkarböcker.
    Tror nästan att din läkare skolkade från psykologilektionerna, hon verkar ha stora brister när det gäller patientkontakter.
    Fint att du börjar få kontroll över spökena, de ska hållas kort. Heja dig!
    Varm kram från kallt norr!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte lönt att prata med den läkaren, för hon bara skickar mig till lasarettet för minsta småsak. Har undersökt om det gick att byta till en annan på samma VC, men det verkar svårt. Det går tydligen bara om jag söker mig till en annan VC. Då kan jag önska att lista mig hos en bestämd läkare. Ska kolla vidare och hoppas jag håller mig frisk tills det är ordnat.

      Radera
  9. Det låter som ett mycket klokt beslut att tänka mera på dig själv i år.
    Jag har läst ditt inlägg som är både trevligt och roligt fastän allvarligt. Man får lätt hjärnspöken, sånt känner jag till jag också som trodde att jag hade ca 3 dagar på mig att leva en gång för flera år sedan, då en knöl växte rakt ut ur mitt ena öga. Läkarboken kom fram, på den tiden hade jag inte Internet och naturligtvis hittade jag orsaken direkt. En levercancer som visade de symtom som jag hade...Jag hade beställt tid till ögonläkare men trodde att jag nog inte skulle hinna dit innan det hela var över. Tack och lov så var min omgivning inte humorbefriad, en väninna tyckte att knölen kunde vara praktisk att ha till att hänga grytlappar på, haha..nå, det visade sig vara en väldigt ofarlig liten tillfällig åkomma som hette något som lät som en hawaiiansk dans sade doktorn, droppade något i ögat på mig och så for jag hem som en fullständigt frisk människa. Jag kunde inte ens hänga någon grytlapp i ögat. Men jag vet hur det känns när man tror att nu så är det klippt
    Du kanske borde ge din doktor förslag på att gå till doktor av något slag. Tror jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha! Din väninna låter som min grannfrun. Vilken tur man har den sortens personer i sin närhet. Jag tror som du att min läkare borde söka hjälp.

      Radera