fredag 11 januari 2019

Att gå över gränsen



Anderssonskans Kalle är en gammal film som berättar en del om den tidens Svensk Damtidningsreportrar; nämligen skvallertanterna i kvarteret. De höll koll på alla grannar och deras barn, och jag tror nog att det var till nytta många gånger. Upptäcktes det att någon av ungdomarna höll på med något fuffens togs de genast i örat. Det var säkert många gånger en större gemenskap än vad det är idag. De flesta mammor var hemmafruar och även om många familjer hade det mycket knapert fanns det nog en viss trygghet ändå.

Idag har alla så bråttom och ingen har tid att bry sig om någon annan. Naturligtvis finns det undantag, som mina snälla grannar t.ex. men jag har upptäckt att det finns även en avart......nämligen personer som vill veta allt om andra människor bara för sin egen nyfikenhets skull. Det har inget med omtanke eller medkänsla att göra. Så fort de fått informationen sätts djungeltelegrafen igång. När jag råkar ut för en sådan "reporter" försöker jag att svara vänligt utan att egentligen ge något riktigt svar på frågorna. Men en vacker dag kanske tålamodet sinar och jag säger som Zlatan när han fick en idiotisk fråga av en reporter: "Är det viktigt för dig att veta det?"

18 kommentarer:

  1. Bra motfråga av Zlatan! :D --- Håller med dig till fullo: Samhället skulle behöva massor av den typ av respektingivande, småbistra men godhjärtade fruntimmer som spelades av Julia Caesar, Dagmar Ebbesen, Hjördis Pettersson, m.fl. i gamla svenska filmer. De hade koll och pli på alla grannskapets ungar. Förhoppningsvis skulle ungdomsbrottsligheten sjunka markant och polisen borde klara personalkrisen. ;)
    Fredagskram från norr!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det fanns mycket förr som fungerade helt naturligt.

      Radera
  2. Ja, tror nog att det fanns en större gemenskap förr i tiden och man pratade mer med varandra. Idag är folk mest upptagna att stirra på sina mobiler.
    Det jag tycker verkar saknas är att vuxna säger ifrån till barn och ungdomar om de gör något fel. Och det kan även vara vuxna som inte hör till familjen. Minns så väl en litet äldre dam i tunnelbanan i Stockholm som sade ifrån till två tonårskillar som satte upp skorna på sätena. Sådant ser man inte ofta och så blir det därefter med ungdomar som beter sig på olika sätt.
    Folk som är nyfikna och påträngande kan man vara utan.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog inte många vuxna som vågar säga till andras barn idag. T.o.m. i skolan måste orden vägas på våg. Det verkar inte som någon tål att få en tillsägelse idag.

      Radera
  3. Det är bra med gränser och att var och vet sin egen gräns. Jag ska ta till mig Zlatans fråga jag också, för man kan ju undra varför det är så viktigt för vissa personer att de måste veta allt om andra. Många gånger vet den typen av nyfikna människor också mycket mera om en själv än man själv vet. Troligen har de väldigt tråkiga liv, när de måste vara så om sig och kring sig om andra människor istället. Nå, nog med energi för den saken. Men vi känner säkert alla till den typen av nyfikenhet.
    Det är svårt att sätta ner foten och säga till åt andras barn och ungdomar nu för tiden, men bra är det om det händer, för gränslösheten är allt annat än bra för de gränslösa barnens del. Inte för någons del i det sammanhang.
    Ha en fin fredag Gunnel!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror alla hade tjänat på om det varit mer vanligt att alla vuxna engagerade sig i vad barn och ungdomar gör. Föräldrar kan inte vara med överallt och se vad barnen gör, men då måste någon annan få lov att ge en tillsägelse utan att bli polisanmäld.

      Radera
  4. Just det. Jag läste en gång att man skulle ställa just den frågan, "varför vill du veta det?"
    Det gäller bara att komma ihåg tipset när man behöver det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog det största problemet att man blir så ställd när människor är så nyfikna att man inte kommer på ett dräpande svar.

      Radera
  5. Många gånger tänker man att man ska svara som typ -Är det viktigt för dig att veta, eller varför undrar du det. Fast då tillfälle ges så blir man så paff att man inte finner sig.
    Vad jag däremot finner mig är då jag får frågan -Lisa, vad jobbar du med? -Jo jag jobbar med mig själv! Den som frågar blir ofta riktigt lång i ansiktet och tyst.
    Men är man sjuk med flera olika diagnoser, så har man fullt upp med sig själv, och allt man ska göra tar tid.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår inte varför en del är så nyfikna på andras liv. De borde skaffa sig en riktig hobby i stället.

      Radera
  6. Jag tyckte det var bra förr när vuxna tog ett kollektivt ansvar för barnen för så fungerade det på vår gård. Alla vi barn visste att alla vuxna höll koll och det hade god effekt. Nyfikenhet däremot är något helt annat och jag bara älskar Zlatans svar!

    Kram

    SvaraRadera
  7. Tror du har alldeles rätt ... förr brydde man sig mer på ett "äkta" sätt och man var säkert mer närvarande i vad barnen - egna och andras hittade på. Nyfikna människor och elaka tungor fanns säkert då också - det ligger lite i människans natur - ja, att vara nyfiken alltså, inte elak.
    Bra svar där av Zlatan ...
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nyfikenhet kan vara något bra, men sladder gillar jag inte.

      Radera
  8. Ja du..... skvaller är så negativ .
    Så jag svarar som Zlatan!
    Svar...OK Jag ska prova choklad mot förkylningen!
    Ha en bra dag!
    Kram!

    SvaraRadera
  9. Eftersom jag inte skulle komma på idén att ställa dumma frågor har jag inte heller ett rappt svar tillbaka. Jag blir ställd, överrumplad.
    Zlatans svar var mycket bra och tänk om jag komde ihåg det när det blir lämpligt?
    Nej, fram för vett och fason, ödmjukhet och respekt.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag efterlyser också vett och fason. Det är en bristvara idag.

      Radera