onsdag 29 mars 2017

Ögontjänare


Den här synen möter mig varje morgon jag tittar ut genom fönstret i mitt datarum. Runt apelträdet växer en hel del krokusar i olika färger. Jag tycker det höjer humöret några grader när jag får se dem och tröttheten försvinner snabbt. Det är många år sedan jag planterade lökarna, men de blommar varje år och har förökat sig rikligt. Jag gillar sådana lökväxter som klarar sig själv utan någon större passning. Tyvärr har jag sett att en del av krokusarna sett så hängiga ut. Några har legat platt på marken och det såg ut som om de var nertrampade och blombladen såg lite trasiga ut. Har jag fått in skadedjur i trädgården, tro? Vi hade inga mördarsniglar i fjor och i och för sig vet jag inte om de gillar krokus.


Nu när det har blivit lite varmare släpper Göran ut brevduvorna en stund varje dag. Tävlingarna börjar den 6 maj och de behöver träna upp sina vingar. De spankulerar kring i vår trädgård och pickar i marken som höns. Mask letar de inte efter, det är jag helt övertygad om. Så länge jag är kvar i trädgården brukar de gå runt blommorna eller stå uppe på trappan till duvslaget och kolla in omgivningen. Jag hade ändå mina misstanker om vem som förstörde mina krokusar. Därför gick jag in och efter en stund kikade jag fram bakom gardinen i mitt datarum....och vad fick jag se?


Tagen på bar gärning!

Jag undrar vem jag ska skicka stadeståndskravet till?

tisdag 28 mars 2017

Någonting i hästväg


Den här orange saken liknar nästan en datamus, men det är det faktiskt inte.


Om man lyfter lite på den ser man ett stort antal plastpiggar.


Vänder man på den helt syns det att hela undersidan är täckt av mjuka piggar. Den ser nästan ut som en ryktborste man har till hästar. Fast skillnaden är att en sådan har betydligt hårdare borst. Liknande borstar finns även till hundar och jag minns att varken Santos eller Milou var så förtjusta i de här redskapen. De försökte hela tiden springa och gömma sig och när de var infångade ålade de sig som ormar för att komma undan behandlingen. 

Jag har inte skaffat varken hund eller häst, utan det är meningen att jag ska använda borsten till mitt eget hår. Eftersom plastpiggarna är väldigt mjuka gör det inte ont när man borstar och den är väldigt effektiv till att reda ut vått hår. Mitt hår är inte speciellt långt så någon hästman är det definitivt inte frågan om. Hur jag än drar och sliter i det kan jag inte få ihop till en hästsvans. Det blir inte mer än till en liten tofs på ett par centimeter och det liknar mer en kuperad hundsvans. Ulrika hade fått syn på den här tingesten i en nyöppnad butik. Den fanns i all världens färger men av nån konstig anledning köpte hon en orange till mig.


måndag 27 mars 2017

Fika på hög nivå


I helgen hade vi riktigt fint vårväder. När jag åker ner till centrum för att handla, så kör jag förbi en jättehög blå backe. Det är scillor som blommar i tusental. Åstorp ligger ju vid Söderåsens fot och jag bor högst upp på åsen. Denna synen möter mig varje gång jag åker ner till samhället den här tiden. Det finns trappor på tre olika ställen där man kan ta sig upp till ett inhägnat område. Det är Makadamen som finns där bakom. Brytningen är slut sen en del år tillbaka men kvar finns en megastor krater, som vi hoppas med tiden ska bli förvandlad till något vettigt.


Rasmus och jag parkerade bilen utanför en restaurang som ligger utmed vägen. Jag ville testa hur pass bra eller dålig min kondis var och så ville jag naturligtvis ta foton av scillorna.


Trappan är indelad i avsatser med lite plan mark emellan och den första delan klarade jag av lätt som en plätt.


Det är ganska liten lutning i början, och då kände jag att det här ska nog gå som en dans. Vi följde stigen en bit och då hade vi vägen strax till höger om oss.


Sen kom vi då till nästa trappavsats och då började det bli lite motigt. Som tur var kunde jag hela tiden gå och beundra scillorna, och det gjorde att jag lite glömde bort att det bara lutade uppåt hela tiden.


Ungefär halvvägs fanns en fikaplats. Mycket smart! Det var en rundad stenbänk som var uthuggen i berget och framför var ett bord som också var av sten. Vi hade ingen fika med oss för jag visste inget om denna platsen. Jag har nämligen aldrig gått den här stigen upp förut. Det har alltid blivit några av de andra två som är lite säkrare att gå. Det var populära utflykter med skolbarnen när jag jobbade.


När jag tittade ner mot vägen skymtade restaurang Bäckagård mellan träden.

 


Vi fortsatte vidare uppåt så långt det gick att komma, och där var ännu en fikaplats. 


Först och främst fanns det en stenbänk med ett uppbyggt tak. Bordet framför var gjort av staplade tunga stenar. Även pallarna var av det här hårda materialet.


Det fanns t.o.m. en stenfåtölj med ryggstöd. Ingen risk att någon drar iväg med "cafémöblerna" härifrån. Jag har fått höra att de här fikaplatserna har hört till restaurangen tidigare och att de har använts för att gästerna skulle kunna sitta där och dricka kaffe. Om det är sant hoppas jag verkligen att servitrisen fick rejält med dricks. 

söndag 26 mars 2017

Nya vänner


Du är aldrig för gammal för att skaffa dig nya vänner.

Så länge man jobbar så tror jag inte man funderar så mycket på att skaffa nya vänner. I regel har man fullt upp med de man känner både genom jobbet och privat. En del faller bort med åren, för man upptäcker att man har inte så mycket gemensamt längre och en del kanske flyttar långt bort. Bara för att man inte har arbetskamrater betyder inte det att man måste vara ensam. Det går alltid att hitta nya människor som man många gånger har mer gemensamt med, eftersom man då väljer de som har samma intressen. På jobb var det oftast jobbet som var det gemensamma.


Genom bloggen har jag kommit i kontakt med massor av trevliga människor med ungefär samma intressen som jag, och som jag nu räknar som mina vänner. Någon lär ha sagt:" Om du förutsätter att människor du träffar är trevliga, så är det förvånansvärt många som är det". Jag tror att vi i regel är alldeles för rädda att prata med okända människor. Det värsta som kan hända är nog att personen i fråga inte bryr sig om att svara. Då är det bara till att konstatera att just den personen var inte en blivande ny vän....men det finns andra.

fredag 24 mars 2017

Det har jag vetat länge



Det tycks som om hela världen är anpassad efter de som gillar att gå upp tidigt på morgonen. Spelar nog ingen roll vilken tidszon man bor i. Förr ansågs de som ville ligga lite längre för lata. Det har definitivt inget med lathet att göra. Numera är det väl mer accepterat att det finns två typer av människor...morgonmänniskor och kvällsmänniskor. Jag tillhör inte oväntat den senare gruppen. Jag tror faktiskt att det är den största gruppen, men kanske inte alla vill erkänna det.

I helgen ställer vi om till sommartid och det är ett elände. Då måste man gå upp ännu tidigare. Pratet om att det jämnar ut sig med tiden köper jag inte. Det är inget som jämnar ut sig hos mig. Jag är jättetrött vareviga sommarmorgon, men sen vaknar jag klart till livs framåt kvällen och det är härligt att då sitta ute när det är ljust och skönt.

Det är nästan förenat med livsfara att stiga upp tidigt. Då är åtminstone inte jag tillräknelig och det kan ske stora olyckor. Därför tar jag det säkra före det osäkra och stannar kvar i sängen så länge som möjligt. Nu har jag fått veta att kvällsmänniskor är intelligentare än morgonmänniskor. Precis som jag alltid har misstänkt. Det är helt naturligt att ju längre man sover på morgonen desto mer kunskap kan hjärnan lagra eftersom den är utvilad. Jag håller helt med Gustav när han säger: "Om det var meningen att vi skulle hoppa ur sängen på morgonen så skulle vi alla sova i brödrostar".

torsdag 23 mars 2017

Recept


Den danske migrationsministern är tydligen en hejare på att baka...tycker hon själv i varje fall. Hon lät sig fotograferas med ett brett "smil" och med en jättestor tårta i famnen. Bilden la hon ut på Facebook med en som hon klart tyckte passande text. Hon firade att hon fått igenom det 50:e förslaget om inskränkningar i flyktingmottagandet. En del av förslagen är nästan exakta kopior av hur Hitler behandlade judarna. Hon fick många reaktioner på sitt inlägg och de flesta var inte så entusiastiska.

HD har en mycket humoristisk krönikör som heter Patrik Svensson. Han hade lurat ut receptet och ville dela med sig av det till läsarna. Ibland är sjuk humor ett bra vapen mot dumhet och inskränkthet.

Inger Stöjbergs tårta.
1. Sätt ugnen på 88 grader.

2, Ta fram en stor bunker, knäck tre ägg och blanda med mjöl och mjölk. Stöt lite med en dolk för att
    undvika klumpar.

3. Blanda smör och brunt farinsocker. Vispa tills du blir trött i axelmakterna.

4. Klart för anschluss. Vänd ner äggsmeten i smörsmeten. Blir smeten för tjock speer du bara ut den
    med lite vichyvatten.

5. Baka mitt i ugnen i 33 till 45 minuter. Det gör ingenting om den blir lite bränd men se upp så den
    inte blir dönitzbakt.

6. Dags för vaniljens triumf. Släng ihop en vaniljsås med vad du hittar i skafferiet. Smaksätt med lite
    romm. Men kom ihåg, för att få den riktigt len i smaken gäller hess is more.

7. Spritsa vaniljsåsen över tårtbottnarna. Dekorera med jordgoebbelsar.

8. Höj din högra arm och sprinkla över lite mandelspån från hög höjd.

9. Alles klar! Sätt tre blinkande ljus på toppen och hugg in. Vi lovar dig att när du får smaka denna
    kulin-ariska hit ler du som om det vore partidagar i Nürnberg igen.  

Det räcker med att läsa receptet för att man ska tappa aptiten. 

onsdag 22 mars 2017

Spelmodernisering


Monopol lär vara ett mycket populärt spela i många länder. Det har aldrig fascinerat mig av någon anledning. Egentligen vet jag inte varför. Det är bara inget som tilltalar mig. Jag tycker det är så långtråkigt. När våra barn var yngre var det alltid Göran som fick spela det med dem. De spelade även något som hette Bondespelet och som var precis lika tråkigt.


Vi hade många spel så det fanns alltid något som jag kunde vara med i. Cluedo minns jag som ett spännande spel...lite i deckargenren. Det första spel jag kommer ihåg från när jag var barn är Fia. Det spelet går nog aldrig ur tiden. Kortspel är också underhållande. Över huvud taget är sällskapsspel något som passar alla, tror jag. Då kan man prata med varandra under tiden och det blir mer gemenskap än när var och en sitter med sin mobil. Ute i affärer finns det gott om både nya och gamla spel, så det finns säkert något för alla smaker. Jag tror inte att det nånsin blir omodernt med sällskapsspel.

Häromdagen läste jag att det varit en omröstning bland Monopolentusiaster om vilka pjäser som var populärast. Över 4,3 miljoner hade lämnat in förslag. Den pjäs som flest röstade på var den skotska terriern, så den får klart stanna kvar precis som den höga hatten, bilen, katten och slagskeppet.


Några som får stryka på foten är skon, skottkärran och fingerborgen. I och med att både sko och fingerborg försvinner är alla chanser till att jag ska försöka intressera mig för det här spelet borta.







De ersätts av en pingvin, en gummianka och en Tyrannosaurus Rex. Det är lite som det är nu i världen. Den vimlar av Pokémon som ser ut som pingviner och hela världen är en ankdamm som styrs av karlar med synsätt som om de härstammade från dinosaurietiden.

tisdag 21 mars 2017

Pantertantsklassikern

En svensk klassiker består av fyra olika tävlingar nämligen  Vasaloppet, Vätternrundan, Vansbrosimmet och Lidingöloppet. Det är något jag aldrig skulle kunna klara av. ICA-klassikern är en förenklad version där man får lov att använda träningsmaskiner. Här har man också betydligt längre tid på sig än den ursprungliga klassikern; nämligen 6-8 veckor för varje deltävling. Jag går steget längre och skippar alla tidsaspekter. Det får ta den tid det tar helt enkelt. Jag har döpt min version till Pantertantsklassikern och den startade jag på nu i helgen som gick. Jag tar inte en tävling i taget utan jag kör alla samtidigt på mitt eget vis.


Vasaloppet 90 km skidor

Jag har aldrig kunnat åka skidor, och det är inte aktuellt nu heller. Att använda en crosstrainer däremot påminner lite om skidåkning. Då använder man både armar och ben. Stavgång är också en bra variant, men ibland tycker jag det är svårt att hålla reda på fötter och armar samtidigt. De går i otakt. Med en crosstrainer sätter jag fast fötterna på tramporna och håller i handtagen som går fram och tillbaka. Det är liksom bara att följa med. Jag har sån tur att hemma hos Rasmus finns ett rum där de har en del träningsmaskiner och redskap, och där har jag bestämt mig för att genomföra några deltävlingar.


Vätternrundan 300 km

Den längsta etappen ska genomföras på cykel. Eftersom jag dras med ett diskbråck sen många år tillbaka är det inte lämpligt att sitta på en cykel och kanske skumpa över stock och sten. Dessutom äger jag ingen cykel, men hos Rasmus kan jag låna en motionscykel. Det blir inga gupp och jag kan hoppa av cykeln när jag känner att det är nog och då är jag alltid hemma och kan slänga mig i en fåtölj och pusta ut.


Vansbrosimmet 3 km

Det mest besvärliga är Vansbrosimmet på 3 km fastän den deltävlingen är den kortaste sträckan. Jag är urdålig på att simma. Åstorp ligger inte vid havet och vi har inget badhus i samhället. Det måste ändå bli något med vattenanknytning, så det får bli en roddmaskin.


Lidingöloppet 30 km

Löpning är inte heller särskilt lämpligt när man har diskbråck. Därför väljer jag helt enkelt skogspromenader i stället.

Om jag ska hålla tidsramarna för ICA klassikern så borde jag vara i mål nån gång i slutet av augusti eller oktober, men jag har ingen brådska.

måndag 20 mars 2017

Wolltervolter



Jag klagade på designteamet för Let´s dancekläderna och de tog till sig av kritiken nästan fullt ut. Johannes Brost var otroligt stilig i smoking och Mikaela hade en tjusig lång klänning. Kanske ingen modell som passade på vem som helst, men i det här sammanhanget var den perfekt. Enda bottennappet denna gången tyckte jag att Stina Wollters klädsel var. Den var alldeles för enkel. Jag vill se lite lyx och flärd. Nu gjorde det inte så mycket, för jag tittade ändå mest på Stina och hennes dans. Hon är helt fantastisk! När hon gjorde volten satt jag bara och gapade. Att hon hamnade på fötter igen med de sylvassa klackarna är för mig en gåta. Som tur var så visade hon trosorna också så nu har alla skvallertidningar något att skriva om. Programledaren sa att det var första troschocken för denna säsongen. Vadå chock? Vem blir idag chockad av att se trosor? TV visar så mycket naket så jag tror faktiskt att de flesta är ganska härdade.

Jag visste inte mycket om Stina före detta programmet, men Tove tipsade mig om hennes solodanser på You tube. Hon bjuder verkligen på sig själv. I intervjuerna efteråt pratar hon mycket tänkvärt och humoristiskt om vår egen syn på våra kroppar. Hon hade passat bra som föreläsare, för hennes tankar och funderingar var mycket bra.

Precis som i Melodifestivalen där alltid fel låt vinner, så tycker jag att det var fel deltagare som blev utröstad. Mikaela var betydligt bättre än Messiah.


söndag 19 mars 2017

Förvirring


Om du inte sätter på ugnen glömmer du inte bort att stänga av den. 


Ugnen brukar jag inte glömma att stänga av för jag sätter alltid igång spisklockan så den plingar när det är klart. Däremot när jag har något som ska tillagas uppe på spisen, så får jag själv hålla lite koll och då händer det att jag ibland går ifrån köket och gör något annat. Antagligen inbillar jag mig att jag utnyttjar tiden bättre ifall jag gör så. Det slår aldrig fel att så fort jag lämnat köket, så lämnar min hjärna in semesteransökan och jag går glatt vidare utan den minsta aning om vad som sker på spishällen. I regel sätter jag mig framför datorn, och det är en bit från köket. Därför hör jag sällan när det börjar koka över. Inte förrän en skum doft når min näsa kommer jag på att: "Javisst, jag höll ju på att laga middag." Det är tur att vi har gott om pizzerior i Åstorp. 

fredag 17 mars 2017

Från Pokémon till Irlands nationaldag


Jag får en massa nyhetsbrev på datorn om lite av varje. Det är många som handlar om hobby. Amigurumifigurer tycker jag är så söta. Det är pytttesmå virkade figurer. De kommer visst ursprungligen från Japan. Därifrån kommer över huvud taget mycket fint hantverk. Senaste mailet jag fick visade en liten pingvin med en grön hatt och ett fyrklöver.


-"Det liknar Piplup", sa Rasmus. Vem i all världen är Piplup? Det är en Pokémon som ser ut som en pingvin fick jag veta. Själv är jag inte så uppdaterad i Pokémonvärlden, men han och hans kompisar brukar gå en runda på middagsrasten och fånga de här figurerna med sin mobil i ett speciellt spel. Jag kan ju tycka det är ett väldigt bra sätt att få motion och betydligt bättre än att bara sitta och titta på videosnuttar på mobilen.

Att den här lille pingvinen var klädd i grönt är för att det är St. Patricks day idag, Irlands nationaldag. Den firas inte bara på Irland utan även i Storbritannien, USA, Kanada och Australien med flera länder.  St Patrick är skyddshelgon för Irland, Nigeria, New York och Boston. Han är känd som den som införde kristendomen på Irland. Pingvinens gröna hatt är ok men det borde ha varit ett treklöverblad i stället. Det var nämligen ett sådant som St. Patrick använde för att förklara treenigheten för irländarna.

Idag firas dagen med stora parader och grönt är den genomgående färgen. Toppen av Empire State buildning brukar belysas med grön färg den här dagen liksom operahuset i Sidney. Floden i Chicago färgas grön precis som fontänen framför Vita huset. Allt detta för att hedra en man som levde någon gång på 300 eller 400-talet.

torsdag 16 mars 2017

Det blåste i träa igår


En liten notis i tidningen igår berättade om att SMHI utfärdat en klass 1 varning här i Skåne p.g.a. hårda vindar. Det blåste det kan jag väl hålla med om, men så farligt var det inte. Tåg skulle ställas in på sträckan Helsingborg och Lund, men det behöver inte bero på blåsten. Skånetågen går bara när det är uppehållsväder, sol och vindstilla. Kommer det mer än 10 snöflingor samtidigt är det katastrof. Då måste spåren skottas innan tågen kan köra. Försiktighet är en dygd, sägs det.

Färjorna mellan Sverige och Danmark seglade enligt turlistan och Öresundsbron var öppen för trafik hela dagen, så jag förstår inte riktigt alla varningar. De danska meterologerna har inte nämnt nåt om någon storm. Vi litar mer på de danska rapporterna, för de stämmer alltid så bra in på Skånevädret. Jag körde själv in till Helsingborg igår och jag behövde inte hålla extra hårt i ratten. Det enda besvärliga var när jag hämtat en kundvagn och var på väg in i affären. Vagnen var totalt omöjlig att styra rakt fram. Men det hade inget med blåsten att göra utan det berodde på att det ena hjulet hade hängt sig.

onsdag 15 mars 2017

Företagsidé på export


Rasmus har alltid gillat att tvätta bilar och den typ av intressen ska man uppmuntra. 


Min gröne Renault blev titt som tätt rengjord av Rasmus och hans pappa, så vi undrade ett tag om de hade startat företag. Låtsasfirman döptes till Tvätt och Skvätt och det var ett passande namn.










Även morfars vite Volvo blev ompysslad. Instrumentpanelen polerades tills den blänkte.














För att nå till överallt i kofferten fick han hoppa ner i den när han skulle dammsuga.


Efter något år öppnades en filial i Dallas. Den heter nog inte Tvätt och Skvätt för jag tror inte att det är lika populärt där att ta in nya ord rakt av utan att översätta. Det har nog Sverige monopol på. Den kanske heter Wash and Splasch eller något liknande. Det är nästan alltid soligt i Dallas så jag förstår att personalen jobbar med solglasögon på näsan. Troligtvis är arbetskläderna en T-shirt med tre gula kronor framtill för att visa på att företagsidéen kommer från Sverige.


Även här anstränger sig personalen lite extra när det gäller kofferten. 


Vi var naturligtvis nyfikna på hur det gick för Tvätt och Skvätt-filialen i Luxemburg.









Det verkar inte gå så bra. Enligt Katarina så är personalen där mest intresserad av dans och sprätt.

tisdag 14 mars 2017

Läkare som lyssnar



Min skog är väldigt populär bland läkare har jag märkt. Detta gäller både kvinnliga och manliga läkare. Ofta när jag går där så stöter jag på dem när de kommer farande i motionsspåret med stetoskopet hängande i öronen. De har tydligen bara en kort paus och har ilat från lasarettet och hit för att motionera. Beundransvärt! Kvickt har de slängt in den vita rocken i bilen och gett sig iväg. Jag förstår att de har bråttom tillbaka till sitt jobb och då är det bra att vara beredd och kunna lyssna på patienterna med en gång. 

Vad jag däremot inte förstår är när de promenerar inne i skogen men fortfarande har stetoskopet fastsatt i öronen. Ingen av dem ser ut att ha så bråttom så jag gissar att de är lediga. Hade det inte då varit bättre att lyssna på trädens sus, bäckens porlande och fåglarnas kvitter? Det sänker stressnivån enormt. 

Det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet i skolan var att ta en promenad i skogen. Efter en hel dag i den ljudnivån som blir när många barn träffas behövdes tystnaden. Jag njöt i fulla drag av att ingen pratade eller skrek. Det är ändå aldrig riktigt tyst inne i skogen om man lyssnar. Ljudet som finns där inne är däremot väldigt nervlugnande. Aldrig i livet att jag skulle fundera på att stoppa några ploppar i öronen för att gå och lyssna på musik. Den vackraste musik som finns är fågelkvitter.


Om jag någon gång skulle fundera på att skaffa mig lurar att plugga in i mobilen eller annat för att lyssna på musik så ska det vara lurar med klass och inte sådana fula som ser ut som stetoskop.

måndag 13 mars 2017

Låt oss dansa



Jag satte mig i TV-soffan i fredags kväll för att se hur den här säsongens tävlande skulle klara av första programmet. De andra omgångarna har det alltid funnits med åtminstone en deltagare som inte haft den minsta chans att utföra något som liknade dans. Alla har inte rytmkänsla eller kan röra sig graciöst, så är det bara. Är man själv medveten om det kan jag inte förstå varför man ställer upp i en danstävling. Då blir det som de förra omgångarna att den personen får många röster av publiken fastän domarna hela tiden talar om för vederbörande att det är inte dans han/hon utför. Anledningen till att den här personen hela tiden får så många publikröster är så klart för att det ska finnas någon att skratta åt. Det är nästan som förr i tiden när det visades upp lite udda personer på tivoli. Jag tycker det är väldigt elakt.

I fredags slapp jag tack och lov se något sådant. Alla kunde dansa mer eller mindre. Jag var väldigt imponerad av många. Min absoluta favorit, som jag inte visste så mycket om tidigare, var Stina Wollter. Vilken prestation! Även de som jag haft farhågor om att de inte skulle platsa i den här tävlingen presterade långt mycket bättre än förväntat. Det ser ut att bli ett program som lever upp till titeln Let´s dance. Den här gången handlar det enbart om dans och kan säkert bli en bra danstävling.

Det fanns ett litet minus dock. Jag brukar alltid titta lite extra på dansarnas kläder och för det mesta har jag gillat dem. Bottennappet den här gången var absolut Johannes Brosts skjorta och Mikaelas klänning. Varken färg eller modell gjorde henne rättvisa. Till nästa gång hoppas jag få se bara snygga kläder. Det förväntas att de tävlande ska prestera bättre för varje vecka och det samma borde gälla klädskaparna.